Att dö men ändå överleva. Fortsätta leva. Vilja leva. Det är svårt. Att dö gör ont, nämligen. Och det är svårt att fortsätta leva efter att ha upplevt sådan smärta att man hellre hade just dött.

Smärre återfall. För mycket känslor på för kort tid. Jag ser allt men kan inte sortera. Istället packar jag allt i lika stora delar bak i ryggsäcken. Eller höghuset, som Winnerbäck sjunger. Ibland brister det. Med all rätt. Man skall inte fråntaga mig rätten att känna och bli besviken. När andra blir besvikna på mig är det mitt fel, för jag kan inte göra saker så som man ska. Jag har ett felaktigt inlärt beteende. Men när jag blir besviken, då är det också fel på mig.

Frustrerande. Jag ifrågasätter och undrar. Kan jag inte lita på mig själv?

Hatar återfall. Men ett litet räknas väl knappast? Det kanske snarare behövdes för att sedan fortsätta ta mig framåt?

Det satte sig en man bredvid mig på bussen igår. Han luktade så illa att jag knappt kunde andas. Jag funderade över vad som gav mig rätt att döma ut honom där och då. För det gjorde jag lite kvickt. Tills jag ändrade mig och bara dömde ut hans oförmåga att hålla sig ren.

Vi är snabba på att döma ibland.

Och appropå dom: I USA hittades ett helt gäng afghaner utsvultna och toviga för ett tag sedan. Jag undvek att se på bilderna men när en kompis direktlänkade så fick jag se ändå. Och det var det vidrigaste jag har sett. Och jag grät. Min älskade ras afghanhunden.

Jag vet att hundar ständigt far illa. Jag grät över vinthunden som hittats fastbunden i skogen, död. Det var i Sverige. Sjukt. Men det som gör det här fallet speciellt, bortsett från att det är just afghaner som ju är min älskade ras, är att det var en mer eller mindre känd afghanuppfödare som låg bakom det hela. Och det sägs att hon är domare också.

Saken är den att jag förstår att det bara är mycket sjuka människor som plågar djur. Som svälter dom till döds. Och även om jag instinktivt känner att mord vore en bra lösning, eller samma behandling tillbaka, så inser jag också att personen som sagt är sjuk. Det som jag förfasas över i det här fallet är att ingen har märkt något. Hur kan inte en enda människa ha förstått vad som pågick? Hur kan hennes man ha låtit det ske? Är han lika sjuk han? Lever dom helt utan grannar och kontakt med andra människor?

Oavsett vilket så svalt tre afghaner ihjäl. Övriga omhändertogs av privatpersoner, vilket nu tydligen försvårar situationen rent rättsmässigt. Och jag vill att hon ska ställas in för rätta. Ingen häxjakt. Men en rättegång. För de döda hundarnas skull, för de överlevande hundarnas skull och för djurrätten i stort.

Skriv gärna på här:

http://www.thepetitionsite.com/petition/893/401/332

Här finns mer info och bilder för den som klarar av att se:

http://s764.photobucket.com/albums/xx290/LisaBettis/Afghan%20Rescue/

Och hela historien om vad som hände, med ett svar från amerikanska afghanklubben:

http://www.ahpedigrees.com/modules/newbbex/viewtopic.php?topic_id=481&forum=15

Och, sist men inte minst.. Fina armband som man kan köpa och visa att man uppmärksammat händelsen:

http://www.afghansonline.com/indianaangelsad.html