Jag har så länge jag kan minnas delat nattens sömn med mardrömmar. Ibland bara stressiga och obekväma. Ibland fulla av skrämmande detaljer och känslor. Och ibland fullkomligt panikslagna så att jag vaknar och skriker, och svetten rinner om mig. De nätter jag slipper drömma är som en välsignelse. Då vaknar jag utvilad och nöjd. Men nätterna med mardrömmar är ändå flera, och tätare. Och varje morgon är jag lika trött som om jag faktiskt sprungit hela natten och stressad. Och varje kväll har jag en obehaglig känsla av att inte vilja lägga mig. Inte vilja fastna i den där världen i natt igen. Jag vill bli skonad. Får lugn och ro, tystnad och mörker.

Vissa drömmar är återkommande. Som när hundarna får magarna uppskurna och jag försöker ringa 112. Eller när en ond drake flyger utanför mitt barndomshem. Eller när barn är fastvuxna inuti väggarna, också i mitt barndomshem. Och just det där med att jag ska slå ett nummer är återkommande i nästan varje dröm. Jag slår ett nummer, men det blir inte dom siffrorna på telefonen. Hur jag än gör så blir det fel siffror. Och när det slutligen, efter mycket gråt, skrik och panik blir rätt siffror, så är det en ond man som svarar i telefonen istället för den jag söker. Många gånger ska jag rädda andra med. Oftast djur. Som en hund, en katt och en fågel. Men alla bara försvinner, samtidigt som jag måste akta mig för onda karlar. Alltid stress och fara. Och smärta i själen som gör så ont att jag inte ens kan uttrycka det, utan bara gråta och skrika trots att skriket inte hörs. Och jag exploderar av det onda. Det gör ont till och med nu, i vaket tillstånd, när jag tänker på det.

Hur blir man av med mardrömmar?

Drömmarna är dessutom allt som oftast fyllda med massor av sinnesintryck. Jag känner varmt blod mot mina fingrar. Mjuka hundmagar under mina händer. Kalla betongväggar med utmärglade småbarn inuti. Jag hör röster som om dom vore verkliga. Minns smaker som om jag känt dom i verkligheten. Och sakerna jag ser blir som fastetsade för mitt inre. Många gånger blir jag på dåligt humör dagen efter, just för att jag drömt något väldigt otäckt.

Nu senaste nätterna har jag drömt ganska konstiga drömmar. Inte full så mardrömslika som vanligt, men ändå sjukt äckliga. Inatt drömde jag att jag hamnat i någon slags stad där alla egentligen var döda. Fast jag var inte död. Inte mamma heller. Men min bror var det. Fast vi var levande ändå, allihopa. Jag skulle fly. Jag och mamma. Men bror fick inte följa med för han var död på riktigt. Det hela utvecklade sig i stor ångest iallafall, och det hände en rad olika saker.

Och nu vill jag inte lägga mig. Jag vill vara så där dödligt trött så hjärnan inte orkar drömma. Men det händer så sällan. Inte ens när jag tror att jag är det. Istället vaknar jag på nätterna, är orolig, går upp, är för trött för att vara vaken men vill inte återvända till mörkerdrömmarna. Jag vill drömma om snälla saker. Eller om äventyr, som Emil. Han drömmer också helt bisarra saker men i hans drömmar så klarar han sig alltid. Han är alltid hjälte. Den starka. Den som vinner. Jag är alltid den svaga. Den som har panik och gråter och skriker och inget kan göra. Den som ingen ser och ingen kan hjälpa.

Jag antar att det pekar lite på hur olika ställen man kan befinna sig på i sitt eget liv.

Jag vill hemskt gärna slippa vara den lilla och utsatta längre.

Problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur det. Det är ju inte så att jag ligger och tänker på otäcka saker innan jag ska sova. Ibland blandar jag in intryck från vardagen, som nu när vi plöjde alla 6 säsongerna av Lost. Men många gånger är det ju helt bisarra saker. Som när pappa skär halsen av mig och himlen färgas röd av blodet som givetvis rinner uppåt.

Sådana saker kan man faktiskt klara sig utan. Frågan är bara, hur slutar man drömma mardrömmar?

I lördags kom Cerberus kullbror Neo till mig. Han ska bo här i en månad. Vi gick ut hårt från dag ett och åkte på kapplöpningsträning i Åkersberga på söndagen. Det var unghundsträning och prova-på-dag. Jag tycker det är roligt att alla hundar är välkomna. I söndags var det t.ex. en finsk lapphund (tror jag) och en tax som var med och sprang.

Vi började med att köra släphare på en raksträcka bara. Zoria som är ung får inte springa på fasta haren ännu så hon fick springa två rakor istället. Jag fick hjälp att släppa henne så jag kunde ta emot henne på andra änden, och jisses vad hon springer. När man ser afghaner springa på det viset så ser det ganska lojt ut, i jämförelse med t.ex. en greyhound. Men det är rätt starka krafter i dom ändå, och snabbt går det. Zoria tycker det är sååå kul! Hon ska döda döda döda trasan. Vi joggade tillbaka och släppte henne en gång till. Och hon sprang för kung och fosterland igen. Efter det fick hon nöja sig att vara åskådare.

Neo fick också prova. Först på släpharen. Jag visste inte alls hur han skulle reagera eftersom han aldrig sprungit förut, så vi försökte leka lite med trasan för att fånga hans intresse. Han brydde sig inte alls. Men så fort trasan började åka så hajade han grejen och sprang som en tok. Roligt att se!

Cerberus då. Han som stannade förra gången, och varit osäker. Den här gången var det inte antydan till osäkerhet. Han skrek och gapade på plats, och tog i för fullt när han sprang på släpharen. Så fullt att han missade när den stannade och fortsatte en bit till för att sedan vända tillbaka och faktiskt ta sikte på trasan igen. Roligt att se! Den borzoi som han tycker är läskig fortfarande var där den här gången med, och Cebbe sänder tydliga lugnande signaler när han ser den men är lite modigare nu. Han står kvar och smackar och viftar försiktigt på svansen istället för att försöka slänga sig åt andra hållet. Bra va?

Efter en paus var det så dags för varvet. Dom springer på fast harmaskin, en maskin som åker på ett räcke på innervarvet och håller ut en lina med trasa i. Den låter rätt mycket så först undrade hundarna vad det var för något. Men snart förstod dom och ville gärna springa.

Cerberus var först ut. Han startade fint och for iväg med kraft, men det såg lite lojt ut på håll efter det. Jag funderade på om han var avvaktande av osäkerhet, eller för att han väntar på att luren ska svänga som i LC, eller om det var för att det var tråkigt när haren åkte så förutsägbart. Men sprang gjorde han och i mål kom han. Sedan förstod jag varför det sett så lojt ut:

Foto: Sanna Rogersdotter

Maskinen åkte så långsamt så han sprang bredvid trasan istället för efter. Klart han undrar vad sjutton som händer då. Haha! Hoppas piloten gasar på lite nästa gång, för det där är ju inte så skoj för hunden. Tur att han inte dök på den eller trampade på den, då kan dom ju skada sig.

Foto: Sanna Rogersdotter

Här syns det också att den går långsamt. Han springer ju i höjd med maskinen. Och till och med tittar lite på publiken och hundarna som stod och skällde, för haren försvann ju liksom ingenstans.

Sedan var det Neos tur. Han sprang också men redan efter knappt hälften började det gå långsamt. Han kämpade dock på bra in i det längsta och när han kom upp på sista raksträckan så tvärstannade han. I sann afghananda. Orkar man inte så måste man inte. Det lustiga var att dom som stannar brukar stanna och iaf gå runt lite, gå till publiken eller vad som helst men Mr Neo bara tvärstannade och sedan stod han blick stilla. När jag kom springande fick jag lite svanssnurr och sen gick vi av banan. Kanske fick han mjölksyra eller så, han är ju inte lika van att springa som mina är. Hur som helst så tyckte han att det var roligt.

(två sekunder senare så tvärstannade han. ) Foto: Sanna Rogersdotter

Jag är iallafall väldigt glad att Cerberus springer igen, med glädje. Det känns bra för all träning vi gör, vare sig det handlar om LC/kapp eller för terapihundcrtifieringen. Glad hund med självförtroende vill jag gärna ha, och han tycks vara tillbaka. Nu återstår det att se om det ändras när man kommer till LC-fält. En kapplöpningsbana är ju mer avskild och en annan typ av miljö.

Väl hemma på kvällen hade jag tre trötta, nöjda och hungriga hundar. Helt klart bland det bästa som finns!

…med skräck, förtjusning eller skräckblandad förtjusning.

Youtube är roligt ibland. (Utom när Internet vägrar samarbeta så klippen hackar hela tiden. Då blir jag knäpp och mitt omtalade tålamod åker bergochdalbana.) Hur som helst så hittar man så mycket roligt där nu för tiden, så när jag snubblade över gamla barnprogram så kände jag att jag bara måste dela med mig lite.

Jag har många minnen, och de flesta av dom utspelar sig som filmklipp. Ibland väldigt korta sekvenser som blixtrar förbi och ibland är det längre scener med ljud eller musik till. När jag var barn älskade jag att se film och serier. Astrid Lindgren var helt klart en favorit, men jag älskade allt möjligt. Allt som fick mig att följa med in i en annan värld. Cirkus var också en sådan sak. Jag minns t.ex. hur jag en gång smög ner till nedervåningen i vårt nedsläckta hus för att jag så hemskt gärna ville se Cirkus Scott som skulle vara på tv. Jag älskade att se lindansare och akrobater och clowner. Och framför allt hästarna. Alla vackra fina hästar. Att pappa hade däckat utslagen av alkohol på en stol i köket brukade i vanliga fall vara nog så avskräckande. Men cirkus var viktigare. Klockan var inte mer än åtta på kvällen, och jag väntade tills det var tyst på riktigt. Då smög jag ner. Jag minns att det var kallt. Det var vinter. Jag satt i mörkret och hade så låg volym som möjligt men så man ändå kunde höra, och jag försökte hålla värmen genom att sitta ihopkurad och dra nattlinnet ned över knäna.

Min psykolog sade alltid att det var sunt av mig. Att det var sådana saker som antagligen fick mig att klara mig så pass bra. Att jag inte blev sjukare. Själv ville jag ju bara se på Cirkus.

Jag har många sådana minnen. Men jag har många bra också. Jag minns jullovsmorgon och julgranslukt. Barr som sticker mig i huvudet där jag ligger i soffan med en filt över mig. Jag minns Galenskaparnas program med Farbror Frej. Och Fångarna på Fortet. Dom programmen gjorde pappa på bra humör. Iallafall i början. Då såg vi på tv tillsammans. Som en riktig familj. Och åt jämnt fördelat lördagsgodis i en plastmugg. Eller popcorn ibland.

Jag har dock några favoriter som jag minns med särskild stor förtjusning.

Den finaste av dom alla är Allra käraste syster. Åh vad jag ville vara där. Och vad jag ville ha den vita ponnyn. Jag längtade så himla mycket.

En annan favorit, dock på helt andra sätt var såklart Trasselsudd. Eller What-a-mess som han heter på engelska. Serien om en alldeles jätteful och tokig afghanvalp.

Och Beppes godnattstund gillade jag som barn, men dockorna skrämmer mig nästan idag istället.

Något jag alltid gillat var otecknade serier för barn/unga. Jag minns särskilt hur det ofta var engelska/ameriganska/australiensiska sådana serier efter den tecknade delen på sommar- och jullovsmorgonen. Dom bästa av dom alla var The Secret Garden och Agnes Cecilia tyckte jag.
Men andra saker gick också hem.
Som Dårfinkar och Dönickar:

Och Ebba och Didrik:

Och Den vita stenen:

Saker jag fortfarande får ont i magen av, helt orelaterat min mindre bra uppväxt, är såklart Ika i rutan. Alltså, hade jag sett det idag hade jag gillat det. Men som barn. Barnprogram! Vad sjutton tänkte dom på? Jag är förstummad. Och fullkomligt livrädd.

En annan läskig var såklart Det susar i säven. Än en gång, hade jag sett den idag så hade jag säkert gillat den, men fy vilka läskiga gubbar. Kolla grodan i början liksom. Mardrömsframkallande om något.

Men. Den absolut hemskaste, mest vidriga, mest traumatiska och otäcka och fullkomligt sjukt obehagliga serien var helt klart Skrotnisse. Jag förstår verkligen inte vad man tänkte här, och jag var så otroligt rädd för dessa gubbar. Ändå tittade man. Usch. Och den här skulle jag antagligen tyckt vart obehaglig även nu. Helt galet läskig är den.

Jag tror inte jag sade det men jag valde att inte åka på det LC-prov som Cerberus legat i hårdträning för. Han var för påverkad av borzoibråket. I vanliga fall har han släppt allt sånt fort, men det här var nog droppen. När vi var på släphareträning onsdagen innan så var han som vanligt fram tills att vi träffade just den borzoien vid tåget. Då tvärnitade han, vägrade gå emot dom och betedde sig sedan skumt på tåget. Han blev stressad och skrek till när han trodde att något nuddade honom bakifrån, trots att inget var där. Det var hemskt att se. Min trygga lugna fina hund blev jättestressad av borzoien, trots att den var en bit bort.

När han sedan skulle springa så sprang han som vanligt. Tyvärr så stod borzoien precis i närheten där luren slutade, så Cebbe stannade en bit ifrån. Andra gången stannade han ännu längre ifrån, trots att borzoien inte var i närheten. Då hjälpte en av arrangörerna mig och tog själv med sig honom ut, släppte honom och han fick springa så att han sprang mot mig istället för ifrån mig. Då sprang han hela vägen, men vägrade ändå gå i närheten av luren.

Det gjorde lite ont i hjärtat. Han hade ju nyss börjat våga springa igen, ordentligt, följsamt och våga ta luren. Och vi har hårdtränat. Jag har cyklat, Emil har sprungit med honom och vi har varit på släphareträningarna. Han har ätit duktigt och allt har stämt. Om det inte var för den där dumma hunden.

Efter att ha stött och blött saken med flera duktiga personer, varav en gav mig tankar som jag själv tyckte lät vettiga, så valde jag att inte låta Cerberus tävla provet han var anmäld till. Många tyckte att jag skulle prova ändå. Se det som en träning. Det går ju som det går. Men jag ville inte. Varför utsätta honom för en sådan situation när han inte klarar av den? Det är konkurrenssituationer som skrämmer honom, allt från när hundar stökar och leker till när man jagar en lur. På ett LC-prov så fullkomligt skriker hundarna ut sin jaktlust och det är konkurrens konkurrens konkurrens som gäller. Visst kanske han skulle ha haft tur att lottas mot en tik. Tikar är ofarliga för honom. Men det var 3 tikar och 7 hanar anmälda. Oddsen är inte så höga. Av hanarna som var anmälda vet jag bara en som han inte är rädd för, en som han är jätterädd för som morrar och gör utfall och de andra har jag inte så stor koll på. Att starta honom och låta honom vara tvungen att fatta beslut av det slag som han uppenbarligen inte klarar just nu kändes inte rätt. Än värre om något skulle hända. Något som gör att han verkligen slutar springa helt. En vurpa. Eller en hund som gruffar vid mål. Det kan ju vara slutet på hans LC-karriär, något han älskat från början.

Så jag valde att stanna hemma. Vi har gott om tid på oss att tävla och ha oss. Det viktiga är att han ska må bra och bli trygg igen. Han ska få springa ensamlopp tills han vågar springa fullt ut igen och efter det kan han få börja springa mot hundar som Akir som är rakt igenom jättesnäll, eller mot tikar. Folk har överlag så bråttom att få sina hundar till champions i olika grenar så jag blir nästan stressad av den hetsjakt som hundägare bedriver. Bara rejäla placeringar räknas, även hos dom som säger sig inte bry sig. Det är tröttsamt ibland.

Kanske är det min vill-alltid-passa-in-och-göra-andra-stolta-gen som kickar in, trots idoga skilsmässor från min sida. Men innerst inne vet jag ju att Cerberus är den finaste och snällaste hunden, att han är otroligt trevlig och faktiskt gillar att jobba med mig. Det är ett gott tecken tror jag. Med eller utan cert. Alla kan liksom få cert, det gäller bara att pricka rätt domare. Ställer man bara någon gång ibland så tar det längre tid. Inte så konstigt, egentligen.

Så, jag ignorerar den stressiga ådran som framkallas av andra och kör mitt eget rejs igen. Som vanligt.

Han apporterade! Min duktiga lilla kille apporterade nyss. Inte någon mästerapportering direkt. Och han är inte så förtjust i att hålla saker någon längre stund. Men om jag lägger apportbocken en bit bort så hämtar han den. Visserligen med lite lek och trams, men vad sjutton. Jag är inte kinkig. Med tanke på att han i flera månader bara lade nostryffeln mot den och som mest nuddade med framtänderna så är det ju en otrolig skillnad. Han ser inte längre ut som att han ska kräkas när han tar apporten i munnen heller. The joy!

Duktiga duktiga Cerberus. Nu är det slutspurt i tre månader sedan är det certifiering. Och nu känns det ju nästan som att vi kommer klara det. Tjoho!

När jag var yngre och man skulle gå högstadiet och gymnasiet så fanns det inte alls ett särskilt stort utbud att välja på. Man kunde inte byta skola hur som helst, jag hade inga föräldrar som engagerade sig i det heller för den delen. Man kunde inte välja en gymnasieskola om det fanns en som låg närmre hemma med samma program. Och det fanns inte samma uppsjö av program att välja bland heller.

Jag tror att det är bra att det finns det idag. Men jag tror också att vi borde skräddarsy utbildningar mer. Att vi måste ta vara på varje individuellt barns kunskaper, erfarenheter, vilja och drömmar. Alla barn börjar som just barn. Det är spännande att lära sig nytt. Att lära sig bokstäver, att kunna sätta ihop dom, skriva, läsa, förstå. Fröken är så snäll och det är så roligt. Tills man en dag, förr eller senare, möter på patrull. Antingen från sig själv, eller från andra. Kanske får man aldrig koll på dom där bokstäverna, dom bara står och trängs och byter plötsligt plats. Kanske blir det en dag tråkigt, för det man läser när man väl har lärt sig just läsningen är om saker som är totalt ointressanta och utan poäng. Om olle som plockar bär eller lisa som kör bil. Ingen mening. Eller kanske är dom andra barnen taskiga, för något man inte kan rå på. För att man har fel kläder, eller bara är fel utan anledning.

Min ena bror är bland den smartaste jag känner. Han läste illustrerad vetenskap bland det första han läste. Jag som är lite äldre tvingade honom att lära sig läsa när han var 5 år gammal. Vi var bästisar då, fast med en storasysters stränga uppfostran. Läs nu! Du kan visst! Om man läser Illustrerad vetenskap innan man knappt ens börjat skolan är det nog svårt att hålla sig motiverad när man ska läsa om kalle och lisa och annat trams. Det hela slutade med två avhopp från gymnasiet, och sedan en mental krasch. Den mentala kraschen är ju precis som min av andra anledningar. Bara det att han blev sämre.

Jag tänker att om skolan hade lyckats fånga upp honom tidigare. Om någon hade sett hans potential. Då kanske han hade klarat sig lite bättre. Kanske hade han iaf tagit sig igenom gymnasiet så att han sedan kunde läsa vad han ville. Istället för som nu se ett enda stort hinder i form av grundämnen som är alldeles för enkla på komvux. I-landsproblem? Jo men visst. Men mår man dåligt, har ångest och svårt att ens ta sig ur sängen. Svårt att sova. Svårt att leva. Då känns det inte så roligt att gå och läsa saker som är tråkiga och omotiverande, bara för att.

Precis samma sätt torde det väl vara för alla? Tänk om vi kunde baka in ämnena till något nyttigt? Om man övade läsning och skrivning samtidigt som man fick lära sig historia och religion. Det är stor skillnad på att sätta sig och läsa ett stycke i en uppstolpad religionsbok, och att få det berättat för sig som en historia. Som något verkligt. Eller kanske göra en form av arbete om det, där man själv tar reda på faktan och skriver om det hela. Det var något som passade just mig som barn. Jag älskade att göra små fördjupningsarbeten. Att skriva häften om saker. Eller att få klippa och klistra upp rymden på ett stooort papper. Allt sådant minns jag. Men jag minns inte sådant man bara skulle läsa sig till och skriva prov om.

Idag pluggar jag ju vidare, och det jag fortfarande gillar bäst är uppsatsskrivandet. Att få djupdyka i ett intressant ämne, ta reda på fakta, teorier och annat, och diskutera det. Problematisera. Fundera. Jag ska bli forskare när jag blir stor. Jag tänker iallafall försöka. Trots att ingen såg mig. Ingen visste vad jag gillade. Ingen frågade ens. Trots det har jag lyckats fånga upp det själv.

Men alla andra då? Alla som knappt klarar grundskolan? Eller som har betydligt svårare för att ta till sig text? Jag själv glider igenom utbildningar med godkänt utan att ens vara där. För jag förstår lätt. Jag snappar upp det som är kontentan utan att anstränga mig. Men så är det inte för alla. Andra behöver motivation. Andra kanske behöver göra dom där arbetena, eller få saker lästa för sig eller vad som helst. Och när dom väl lärt sig är dom minst lika duktiga dom.

Varför finns det helt enkelt inte större bredd på möjligheterna att lära sig?

Det här var inspirerande:

http://www.ted.com/talks/sir_ken_robinson_bring_on_the_revolution.html