Dagens idol är banne mig men lillebror Micke. Jag är både imponerad och inspirerad av honom.

Efter lång tid av dåligt mående och socialbidrag så mår han för stunden rätt okej vad det verkar. Han arbetstränar på Myrornas vilket gör gott, med kravlösa krav så att säga. Nu har han dock ledsnat på att alltid vara fattig, aldrig ha pengar kvar i slutet på månaden och framför allt att inte ha några kläder. Därför köpte han sig en gammal symaskin. På Myrornas såklart. Den väger visserligen 18 kg, en gammal Huskvarna från tidigt 50-tal, men med envishet kommer man långt och han lyckades på något vis släpa hem den.

Det som är så imponerande är dock inte att han köpt sig en gammal symaskin som väger bly. Nej, det är att hans enda kontakt med en symaskin i princip sträcker sig till syslöjd på mellanstadiet. Och att han nu sitter och lär sig själv hur man syr. Genom att dissikera kläder, ta isär, granska och sy ihop. Prova sig fram och se. Han sitter där i sin pyttelilla lägenhet, tittar på fotboll och nålar kläder. Myrornas är bra. Han syr om byxor som han köpt för 75 spänn till ett par fullt dugliga och trivsamma byxor. Och plötsligt har han inte längre bara ett par hela byxor längre.

Det är så typiskt Micke på något vis. Jag minns när vi var små och han kunde skruva isär en gammal radio eller en motor eller något bara för att sätta ihop den igen. Hur han läste Illustrerad Vetenskap i lågstadiet, för att lära sig saker. Det är tragik egentligen att ingen fångade upp honom på den tiden, och att han idag kommer få kämpa att ens få färdigt ett gymnasiebetyg.

Jag blev också inspirerad så nu ska jag också bege mig till Myrornas och se om jag hittar något. Jag behöver något snyggt, eller som kan bli snyggt iallafall, att ha när jag ställer ut hundarna. Gärna något klarblått eller något diskret som inte är svart eller grått.

Hur som helst är det på något vis imponerande att ens komma på tanken att göra något som man inte kan, och sedan sätta sig och lära sig själv. Där brister nog mitt tålamod. Jag gillar bättre att gå en kurs eller bli upplärd. Men det glädjer mig att han hittat något som han dessutom tycker är lite kul att göra om kvällarna, istället för att som han själv säger sitta av tiden framför en dator.

Heja Micke helt enkelt!

Idag skedde ett mirakel. Nåja, nästan iallafall. Idag bar mister Cerberus apporten. Han tog den i ett stadigt tag och när jag bad honom komma med så gick han. Än så länge har vi bara testat några meter, vill ju inte få för många misslyckanden. Men det går framåt minsann. Han tog den även av Sara, som han ju inte känner särskilt väl, så det är ju superbra!

Jag tror att vår nya grej var det som fick honom att koppla att jag vill att han ska behålla den i munnen, inte spotta ut den. Att gå upp i soffan med den gjorde ju att han började bära den, förut har han bara släppt den.

Nu ska här nötas iallafall. Och dagens framgång firades med rotfruktsgratäng, kotlett och bearnaisesås. Inte för Cebbe dock, han fick nöja sig med Vom og Hundemat av smaken Hundemat m. lax. Smarresmaskens tyckte han och tryckte i sig 750 g.

Igår var vi på LC-träning i Norsborg. Det var jätteskoj! Den här gången vågade jag springa och var jättetaggad innan med. Först fick jag springa ett ensamt lopp, sen fick brorsan springa ett ensamt lopp med. Sen var Alizia, Sesam och Santino där med, för Santino skulle springa licenslopp. Och sen kom vår uppfödare Christina förbi med salukin Frida och titta på en stund och njöt av den fina kvällen.

När matte hade sett att jag vågade springa så fint så fick jag och brorsan springa mot varandra. Då kunde dom lika gärna döma det, så brorsan fick springa sitt livs första licenslopp! Vi sprang som tokar! Jag är lite snabbare, antagligen för att jag är mer van att springa och har mer muskler, så jag kom först i mål. Men brorsan kämpade på jättebra och blev godkänd på loppet! Heja brorsan! Nu behöver han bara bli godkänd två gånger till, vilket inte kommer vara några problem. Sen behöver han bara lite mer muskler och kondis, så kan han med tävla LC! Träningsbanorna är mycket kortare än på tävling. På tävling kan banan vara mellan 600 och 1000 meter lång, och så springer man två gånger. Så då gäller det att ha bra kondis, annars kan man bli sjuk. Nu när jag visade att jag vågade springa så kanske jag ska få tävla i augusti igen. Vi får se.

Här kommer ännu fler bilder:

Neo är rätt skeptisk till allt tunnelbaneåkande. För att ta sig till LCn fick man åka tunnelbana lääänge, sen åkte vi lite buss och sen gick vi en bra bit.

Snygga brorsor va? Vi spanar efter luren och om det är vår tur snart.

Matte försökte fotografera när Neo sprang, men det var lite svårt för hon släpper ju honom, och springer till mål och så. Men lite suddbild blev det iallafall.

Neo i full rulle!

Hänger lite innan det var dags för Neos licenslopp. Neo iklädd tjusigt täcke och munkorg.

Grattis brorsan till ditt första licenslopp! Ska bli kul om vi kan tävla sen!

Förresten har brorsan börjat förstå att man kan gå upp i soffan här hemma. Han gillar inte att ligga där så länge för det blir ju rätt varmt, speciellt nu när det är så varmt ute. Men en dag när matte hade badat mig och kom ut i vardagsrummet så låg han där i soffan. Och sedan dess har han vågat sig upp ibland. Och ibland morgonmyser han lite med matte och husse i sängen. Fast oftast ligger ju jag där så då kommer han mest och lägger huvudet i sängen och vill bli pussad och gosad med.

En Neo i soffan!

En dag klev Neo upp och lade sig bredvid mig. :O Matte trodde jag skulle gå iväg, men det gjorde jag faktiskt inte.

Vad dillar du om matte? Klart jag inte går iväg när brorsan kommer? Det är ju brorsan ju, vi är värsta bästa polarna nu. Och för övrigt så kom Neo precis upp och lade sig här i soffan för att mysa lite. När man skriver om trollen, så att säga.

Idag är lilla Zoria sjuk. Bästa lilla lillasystern. Matte vet inte riktigt vad som är fel, hon har ringt veterinären men nu avvaktar vi och ser om hon blir bättre under dagen. Hon kräks om hon äter, och vill inte gå på promenad eller leka eller ens leta mat i köket. När vi skulle morgonkissa så lade hon sig bara i gräset hela tiden. Vi hoppas att hon bara är magsjuk och mår illa, men blir hon inte bättre snart så måste hon åka till sjukhuset.

Här är några bilder på Zoria.

Zoria är nybadad. Värsta stora tjejen är hon nu.

Med värsta stora långa näsan!

Zoria har alltid lite storhetsvansinne. Bara det största och bästa ska hon ha.

Zoria hörde att Neos familj är på andra sidan jorden. Bäst att kolla om det är sant.

”HallÃ¥? Neos familj? Är ni där?

Varje torsdag jobbar matte. Då är jag och brorsan ute på lååång prommis på morgonen, sen har vi lite grabbhäng hemma medan Zoria är med husse och jobbar. (Hon busar mest, och stjäl mat.) Den här torsdagen så kom husse hem tidigt istället, och då fick jag, brorsan och Zoria följa med ut på äventyr. Vi åkte tunnelbana till nåt ställe, där träffade vi tvåbeningar som också sitter vid en dator och sånt på hans jobb och så gick vi till nån slags rastgård fast för människor. Husse skulle skojtävla mot sina jobbkompisar på nån slags hinderbana, och under tiden stod vi i skuggan med lite gott vatten och hejade.

Här kommer såklart lite bilder från den dagen. Vi var ute i flera timmar och var så där härligt trötta när vi kom hem. Matte blev lite orolig dock för när hon kom hem så var ingen hemma, och husse är sällan ute med oss så länge helt själv. Men vi hade ju liksom lite hussekvalitetstid bara.

Bildbomb!

Neo kikar ut och undrar nog vart vi är på väg.

Där fick vi gå med husses jobbarkompisar.

Neo på prommis.

Väl framme så hängde vi i skuggan och hejade på husse.

För husse och dom andra var galna, dom gjorde sånt här.

Och sånt här.

Nån snubbe tror han är snyggar än mig. Jag bara gäspar.

Jag och brorsan på väg hem.

Vi åkte inte tunnelbana hem utan promenerade. Här spanar Zoria ut över havet.

Dumdidumdidum. Matte önskar att vi alltid gick så här. Förstår inte alls varför.

Nuu är vi snart hemma!

Och så här såg det ut när vi väl var hemma. Trött Neo.

Trött Zoria.

Trött husse?

Trötta hundar. Vi sov gott resten av kvällen kan jag lova.

Jag och matte tänkte uppdatera lite så att ni får se hur roligt vi har här nu när brorsan är på besök. Och så vill vi att brorsans familj som är i stora landet på andra sidan jorden ska kunna titta på lite bilder från vår härliga sommar.

Det är värsta sommaren här nu. Varmt och sol om dagarna, och vi är i rastgården och myser varje kväll. Det är roligt tycker vi hundar, och matte och husse springer och leker med oss och kastar pinnar och bollar och ibland bara sitter dom där och tittar medan vi hundar springer.

På midsommarafton fick Neo bada. Matte tycker att alla vi tre hundar är såna backstabbers, för när hon gör i ordning för bad då försvinner vi alla tre. Eller är väääldigt upptagna av att sova tungt någonstans. Och sen när en av oss blivit tvångskommenderade in i badkaret, då kommer de andra två av oss fram och går runt och kikar och retas och är nöjda med att vi sluppit. Tyvärr måste vi ju bada allihopa då och då. Bara att Neo får bada lite oftare eftersom han haft så tovig päls. Hur som helst fick Neo bada på midsommarafton, sen gick vi ut i parken och grillade, lekte i rastgården och hängde lite med afghantjejerna Haley, Katrin och Smilla. Neo blev trimmad med så nu ser man att han har en hals. Jättesnygg blev han!

Här kommer en hel drös med bilder från en av alla kvällarna i rastgården.

Zoria och Neo busar.

Jag och Zoria busar.

Vi busar alla tre!

Zoria och Neo busar massor.

Zoria vilar efter en massa bus.

Neo vilar också. Det här var innan han fick en hals.

Jag står och är snygg.

Zoria och Neo busar ännu mer.

Jag tittar på.

Hejdåååå.

I onsdags var vi på Rickardsviksparken och skulle träna. Apportering, apportering, apportering. Cerberus hade inte alls någon lust utan var ofokuserad och ignorant. När jag värmde upp lite och försökte visa på att det var arbete som gällde på träningsplanen så apporterade han faktiskt apportbocken några meter. Givetvis var inte Sara där just då så hon missade vår lilla jackpot.

Eftersom det var valpkursdags så höll vi till på planen utanför ingången istället, vilket gjorde att Cerberus tycke det var myyycket roligare att titta på valparna som anlände till kursen, eller på förbipasserande. Det är otroligt frustrerande när man vet hur förig och fin han kan vara och så står man där med en hund som inte ens tittar på en. Och det lustiga är att så är han faktiskt väldigt sällan. Iallafall så disträ som han var då. Varje gång vi har varit iväg på praktik så jobbar han finfint, men han har väl en del förväntningar när han kommer till Rickardsviksparken.

Vi tänkte prova vara i rastgården för att kunna ha honom lös och jobba. Jag var rädd för att han mest skulle ta det på lek och ignorerar oss eftersom han vet att rastgård är rastgård och inte träningsplan. Men då skulle det ju bara vara att koppla honom igen, så testa kan man ju alltid. Jag hakade loss honom och Cebbe sätter av. Till staketet. Och börjar skälla! Han skäller verkligen aldrig. Utom vid jakt. Eller inte i själva jakten heller, men om man håller fast honom så skäller han som för att informera att han ska jaga. Jag vet precis hur jaktskallet låter eftersom jag hör det så fort vi möter en hare/kanin vilket vi gör nästan dagligen här i tanto. (Vilket i sin tur resulterar i att Cerberus numera har flertalet ställen där han vet att det funnits kanin en gång och som han nu måste scanna av med blicken när man passerar. Han kikar till och med in under buskar, under staket och liknande. För att han minns att en gång satt det en hare där. Vem sade att afghaner är dumma?)

Hur som helst så var det alltså en kanin han hittade. En tamkanin som bodde i en liten hage av kompostgaller, precis granne med rastgården. Så där var mitt redan dåliga träningspass förstört. Det var bara att koppla och gå runt huset igen, och stå ut med en hund som hela tiden ville tillbaka och jaga kanin.

En gnutta tränat fick jag dock. Och han hämtade apporten nÃ¥gra gÃ¥nger. Vi fick i uppdrag att träna pÃ¥ att hÃ¥lla den, och att jag tackar honom och tar den innan han ens hinner tänka att han ska släppa den. SÃ¥ det har vi övat pÃ¥. Det knepiga med honom är ju dock att efter tre gÃ¥nger sÃ¥ ledsnar han och gÃ¥r och hittar pÃ¥ annat eller lägger sig. Därför har jag nu börjat variera samma övning, och göra den bÃ¥de enkel och lite svÃ¥rare. SÃ¥ först ger jag honom den och säger tack sÃ¥ fort han har den i ett ordentligt grepp. Sen leker vi med den lite och har som dragkamp, för att stärka greppandet. När han dÃ¥ hÃ¥ller fast den sÃ¥ tackar jag och berömmer. Sedan skjuter jag iväg den över golvet och ber honom hämta den, vilket han oftast gör ocksÃ¥. Dock med lite bus och trams, i sann afghananda. Där fÃ¥r jag vara snabb att tacka honom dock, för han kommer inte riiiktigt ända fram till mig, och ibland gÃ¥r han Ã¥t andra hÃ¥llet med den. Det sista vi gör är att vi stÃ¥r bredvid soffan, jag ger apportbocken till honom och säger sedan ”upp”. Han vet vad upp är eftersom vi gör sÃ¥dana övningar pÃ¥ i stort sett varje promenad, utan apportbock dock. Upp betyder att han ska gÃ¥ upp pÃ¥ vad helst som är nära honom. En parkbänk, sten, stubbe, stock. Vad som helst. SÃ¥ istället för att släppa apporten snabbt sÃ¥ blir han liksom lite ställd, tar ett bättre grepp och kliver upp i soffan och lägger sig där. Fortfarande med ett bra grepp om apporten. Jag tackar och berömmer. Massor med beröm och hurrarop! Husse brukar ocksÃ¥ vara med och fira när han gjort nÃ¥got extra bra, sÃ¥ dansar vi glädjedans och busar lite. Och Cerberus blir sÃ¥ glad sÃ¥ han studsar. Men vad gör man inte för att peppa sin vovve.

Kontentan är iallafall att det går framåt. =) Nu har jag börjat oroa mig för att han ska vara så där ofokuserad den dag det är certifieringsdags bara. Känns inte kul att ha en hund som fungerar som en klocka 95 % av tiden. Okej om det var så att han vägrade jobba även när vi är iväg på praktik, går i parken eller vad som helst men där har det aldrig varit några problem. Men men. Det återstår ju att se helt enkelt. Får vara där en stund innan och bara sitta still. Är det tråkigt så brukar han bli mer benägen att arbeta. Eller tvärtom, blir uttråkad och flamsig.

Vad har jag gett mig in på egentligen? Jag skulle ha köpt en schäfer istället. (Nej, det skulle jag inte.)

Till något betydligt mer uppmuntrande: Snart är min nya hemsida färdig. Nu ska jag bara fixa F-skattsedel eller FA-skattsedel, vilket jag nu ska ha, och registrera mitt namn och hoppas att det är ledigt. Heja heja! Sedan MÅSTE Cebbe klara certifieringen, så är det bara.

Jag älskar sommarregn.

Det där fina, mjuka som knappt ens känns. Eller det där tunga ösregnet som kommer i snabba skurar och flyttar på grus och grenar när det strilar längs marken. Och sommaråska. Med klara blixtrar över himlen. Förr var jag rädd för åskan. Det höga ljudet gjorde mig spänd och orolig, kanske för att jag förknippade det med saker som hänt i samband med just åska. Nu är jag inte det längre. Nu är det bara fint. Vackert. Mysigt. Rengörande och befriande.

Ända sedan jag var barn har jag älskat att vara ute i regnet. Gärna under skydd av ett tak som regnet smattrar emot, eller ett paraply eller rejäla regnkläder. Eller det bästa, ett riktigt tätt träd.

Det är något speciellt med just det. Att höra regnet. Känna det. Se det. Hela landskapet vilar. Människor håller sig inne, djur går undan, solen gömmer sig bakom molnen. Ljuset blir avslappnande för ögonen och allt blir bara.. lugnt. Jag låter känslan vagga mitt inre till ro. Ibland vänder jag ansiktet mot regnet, utan att riktigt veta varför. För att jag ska göra så bara. För att känna dropparna mot mitt ansikte. Vattnet. Det som skänker liv.

Här utanför finns det några riktigt täta lönn-träd. När det regnar ett inte allt för tungt regn så förblir ytan under trädets krona torr. Där brukar jag stanna ibland med hundarna. Det är så fint. Man hör regnet slå mot löven och en och annan droppe smiter emellan och faller ned på oss. Bara en meter bort faller regnet platt mot marken men vi är skyddade. Av naturen själv.

Tyvärr åker det många bilar förbi på vägen bredvid. Det förstår sinnesstämningen lite. Det är nackdelen med att bo i stan, men bara borta i parken är det direkt mycket lugnare. Jag längtar tills jag bor i hus. Då ska jag ha en stor tomt. Med en mysig entré med tak över och en massa växter, som jag kan sitta under när det regnar. Och så ska jag ha flera täta lönnträd eller kanske några andra sorters träd. En ek eller en klättervänlig björk. Björkar är inte roliga i afghanpälsar dock, men man får väl kratta där lite oftare. Jag vill ha många hemliga krypin. Bland buskar och träd och annat. Man blir aldrig för gammal för att bygga koja väl? För jag har alltid trivts bäst under saker. Under träd och under sängen. Under soffbordet låg jag och tittade på tv. Och vi hängde en filt mellan soffan och fotöljen och där inne kunde jag ligga och bara andas och fundera.

Och överleva.

Nu är det dags för mig att uppdatera lite här. Min brorsa Neo är på besök medan hans människor är i U S and A. Det betyder en massa skoj. Jag trivs så bra i flock med.

Som ni såg så var vi på kapplöpningsträning i helgen. Och i onsdags var vi i sandtaget igen. Jag vågade inte riktigt springa hela backen, men sprang som sjutton när det var plan mark. Då hade den läskiga hunden gått hem, och många andra med för den delen. Min kompis Wahida (som luktar sååå gott) var också där och sprang, och hennes matte fotade lite. Vi har lånat bilder av den matten, som heter Ninni Österholm.

Här är en tjusig bild på brossan. Hihi!

Här fångar Wahida luren.

Och här kommer supersnabba sötzoria i full rulle!

Ninni fotograf var inte kvar när jag sprang mitt braiga ”lopp” tyvärr. Men jag fÃ¥r visa henne en annan gÃ¥ng att jag visst kan. Zoria sprang som sjutton som vanligt, fast inte lika lÃ¥ngt som vi andra. Och inte i backen, bara pÃ¥ plan mark. Hon ska alltid mörda luren, sÃ¥ jag gjorde ocksÃ¥ det den här gÃ¥ngen.

I övrigt går allt bra. Neo har lite svårt att fatta att grannarna inte är dumma så han voffar en del och morrar. Matte och husse säger åt honom då, för grannarna kan bli sura. Och jag och Zoria flyger upp och undrar vad som händer. Men han förstår nog så småningom.

Vi går till rastgården varje kväll med och busar. Idag hade det regnat, så vi tog med oss lite sand hem till storarummet. Slipa golvet är väl bra? På morgonarna går vi runt tantolunden och tittar lite på vattnet och så. Matte tränar mig massor nu på att stå bra. Jag tycker det är trist och står hellre och hänger och slappar lite, men ibland gör jag som hon vill så hon blir glad. Brorsan står och gnäller vid ett träd medan vi tränar sånt, men han har lärt sig nu att man måste vara stilla ibland med. För typ första dagen så stannade några oss och ville fråga om vägen, och då ställde sig brorsan och skrek. Oartigt sade matte, så nu får han öva på att bara stå still ibland trots att det är tråkigt.

Jag och Zoria har lärt honom allt vi kan med. Som att man kan stå i fönstret och titta ut. Och att det är godare med färskfoder än med torrisar. Och att om man ser söt ut så får man smaka när matte och husse har ätit. Han har inte riktigt greppat att man kan sova i soffan, men han morgonmyste lite i sängen med mig och matte en morgon. Han tycker nog att det är lite konstigt här för det är många saker man inte får göra. Typ voffa på grannarna, stå och lukta på ett träd för länge eller studsa och skälla på hundar. Men man får ligga i soffan och mysa i sängen. Men man tar ju seden som den kommer som man brukar säga, och vi hundar förstår ju också skillnad på hemma och borta och så där. Och det är tur.

Matte har borstat ur hela Neos päls med. Den var full med tovor, så han har fått bada flera gånger och legat på trimbordet i en massa timmar. Men nu är tovfri och springer lika snabbt som jag nästan. Själv blir man numera torr och genomborstad på 45 minuter. Ibland är det praktiskt att vara halvflintis och inte få tovor längre. Hihi!

Jag pratade med Maria nu, om det här med mål och vad man vill. Känslan när man uppnår något man strävat efter. När man vågat något eller klarat något som man inte trodde att man kunde. Det är en härlig känsla. Och eftersträvansvärd.

Själv har jag många mål. Ibland så många så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men många mål är sådana som jag egentligen vet att jag klarar. Som att ta körkort. Att ta en master i socialt arbete. Att läsa forskarutbildningen. Att starta mitt företag. Att skriva min bok. Och att starta en gård för barn och unga. Allt det där som liksom handlar mer om tid och prioritering än inre hinder. Så vad har jag mer för mål egentligen?

Vid första anblick känns frågan svår. Vad har jag för mål som jag idag kanske inte tror att jag skulle klara av? För att svara på det så måste jag nästan fundera på vad det är idag som får mig att må dåligt eller som jag kanske inte vågar eller tror att jag kan. Som jag saknar disciplin för eller bara underlag.

- Jag skulle vilja orka springa. Och då menar jag lite längre än 8 minuter på en uppvärmning. Och utan att få ont både här och var.

- Jag skulle vilja klara av att åka båt. Just nu mår jag illa av bara tanken, men det vore roligt att få visa Emil hur skärgården ser ut här uppe i Stockholm.

- Jag skulle också vilja våga åka ut till Ljusterö. Jag vill våga visa vårt barndomshus, skolan och sånt som jag inte sett på så många år.

- Jag skulle vilja våga gå och träna mma och sånt utan att bli stressad över kroppskontakten som den innebär.

- Jag skulle vilja ha bättre självdisciplin när det gäller lite allt möjligt.

- Jag skulle vilja kunna leva ett liv utan att känna obehag för beröring av vissa personer, kunna gå till en massör eller tränare eller bilskolelärare eller vad som helst utan att behöva tänka på om det är en man.

- Jag skulle vilja möta min far och ärligt kunna säga hur jag tycker och tänker, utan att må dåligt eller ha skuldkänslor kring det.

Det finns helt enkelt många saker som jag skulle vilja klara av. Vissa saker som känns omöjliga idag. Som en dröm. En ouppnåelig dröm.

När vi pratade om allt det här så konstaterade vi också att man ju faktiskt inte får glömma vad man faktiskt gör. Vad man har uppnåt. Vilka mål man uppfyllt, och vart man egentligen kommer ifrån. Först då får man ju lite perspektiv.

För vid närmre eftertanke har jag ju kommit rätt lÃ¥ngt. För ett gäng Ã¥r sedan hade jag t.ex. aldrig klarat av att inleda det här inlägget sÃ¥ som jag gjorde. Jag hade aldrig trott att det fanns saker som jag faktiskt kan, bara jag har tid och prioriterar det. Jag ansÃ¥g mig oförmögen och okunnig och dÃ¥lig. Jag vÃ¥gade knappast säga vad jag tyckte och än mindre vad jag tänkte. Jag kunde inte Ã¥ka buss eller bil eller befinna mig i stora mataffärer. Jag kunde än mindre Ã¥ka bÃ¥t, gÃ¥ pÃ¥ promenad i hamnen eller se stora fartyg eller ubÃ¥tar pÃ¥ tv. Samtliga saker gav mig panik. Jag kunde storgrÃ¥ta av att ha sett ett hangarfartyg i en film, och jag mÃ¥dde illa och kunde inte gÃ¥ hemifrÃ¥n sÃ¥ fort det blev tal om att behöva Ã¥ka buss eller handla pÃ¥ Coop. Jag har ocksÃ¥ straffat mig själv, plÃ¥gat mig själv, svultit och skurit och förfryst. Jag tvingade mig själv att ta pÃ¥ mig ansvaret för allt som hänt i hela mitt liv och jag kunde nästan sluta andas när jag mÃ¥dde som sämst. Jag fick göra undersökning efter undersökning. In till psyket. Akutpsykolog. Mediciner. Piller efter piller. FrÃ¥gor efter frÃ¥gor som skulle besvaras. Alldeles för uppenbara frÃ¥gor. ”Ser eller hör du saker som andra inte anser finns där?” ”Känner du ofta att ditt humör pendlar och att du antingen tror gott eller ont om personer?” ”Har du nÃ¥gon gÃ¥ng funderat pÃ¥ att ta livet av dig?”

Jag undrar än idag om dom inom psykiatrin tror att människor är helt dumma i huvudet? Bara för att man har en diagnos betyder det väl inte att man inte är påläst eller fattar? På i princip samtliga skattningsformulär och frågepapper jag har fått fylla i har jag kunnat se exakt vilka diagnoser dom frågar efter. Depression, borderline, ångestsyndrom, psykos. Osv osv. Och psykiatrikerna kliade sig i huvudet. Ja du har onekligen en depression. Och onekligen kraftig ångest. Men, du verkar inte ha borderline? Nej, jag säääger ju det. Jag har inte borderline. Jag är uppvuxen i sjuka förhållanden och har fått helt fel beteenden inlärda. Må så vara att jag har någon form av beteendestörning, men jag VET att jag inte har borderline. Jag har till och med pluggat psykiatri. Dessutom är det busenkelt att googla lite och snabbt få en insikt i på ett ungefär vad olika saker innebär konkret.

Nåväl. Dom gav upp diagnostiserandet och satte mig i någon slags allroundterapi istället. Något som passar mig ypperligt. Jag behöver ingen diagnos för att må bättre, jag behöver hjälp att lära in vad som är realistiskt att reagera på, när det är jag gör saker konstigt och vad det kan bero på.

Och den hjälpen har jag fått.

Jag har helt enkelt kommit så himla långt. Idag tror jag på mig själv. Jag kan onekligen åka både buss och bil, även om panikångesten faktiskt kan kicka in lite om man åker mycket på småvägar. Men inte alls så som förr. Jag klarar av att se båtar på tv, jag kan promenera i hamnen, jag är inte överförtjust i att åka färja men det går. Jag vet att jag klarar det mesta jag tar mig för och jag vet att jag är värd något bra. Jag ser att allt inte var mitt fel och jag ser vad som fått mig att ha svårigheter i nära relationer. Jag kan använda mig av min bakgrund och har stor förståelse för det mesta, och då jag varit med om så otroligt mycket så finns det nästan inget jag inte kan relatera till. Eller jo, det svåraste är faktiskt när jag får frågor om saker som olycklig förälskelse eller andra vanliga tonårsproblem. För jag hade ju inga vanliga tonår. Mitt liv handlade om liv eller död. Det är stor skillnad. Som tur är har jag en himla massa sunt förnuft, vad nu det är egentligen, så jag brukar kunna lösa det mesta ändå.

Hur som helst så tror jag att det är bra att se saker ur flera perspektiv. Allt man gör är ju något som tar en en bit på väg, och om man enbart blickar framåt hela tiden så känns det ju som att man aldrig riktigt uppfyller något.

Jag vet att jag har kommit långt men jag vet också att jag kan åstadkomma så himla mycket. Jag ska bara finna eller utveckla rätt verktyg först.