Min fina Cerberus, mitt hjärta.

Igår var det dags för kurs igen, som alla andra onsdagar. Det är så himla kul och det känns lite sorgligt att det snart är slut. Jag är en sån där person som grubblar rätt mycket på människor som varit sådana tillfälliga gäster i mitt liv, och långt senare fortfarande undrar hur det går, hur dom mår och vad som händer. Man möter så himla många människor till vardags och man reflekterar knappt över det. Man bara vet att så det ska vara. Men så är det ju inte för alla, och man ska ta tillvara på så många om möjligt tycker jag. Förstå vilket kontaktnät man skulle ha!

Hur som helst så är det ett så himla härligt gäng i vår klass. Det spelar ingen roll hur trött jag är när jag kommer dit eller vad som hänt tidigare under dagen. Så fort lektionen kommer igång så blir man på bra humör igen. Visst, ibland kanske jag inte alltid känner att jag har lärt mig något supernytt när jag går hem, förmodligen delvis eftersom jag läst en hel del om hundar, haft hundar, finner mycket som logiskt och dessutom pluggat psykiatri, omvårdnad och nu till socionom. Och dessutom, vad gör det när man haft så roligt? Och man får alltid nya tips och trix och input på olika sätt. Och träning för skrattmusklerna. Så tack hörni, bästa klass 6. Ni är ett härligt gäng!

Igår var det iallafall dags för lite specifik hundträning. Nämligen störningsträning. Vi delade upp oss så hälften jobbade med sina hundar och hälften spelade.. tja.. störda.. rent ut sagt. En var hundrädd, en var burdus, våldsam och överglad, en var psykiskt sjuk och tja.. i efterhand skulle jag vilja säga psykotiska. Och en låg på en soffa och ville klappa. Det var väääldigt svårt att hålla sig för skratt kan jag lova. Okej att alla är lite småtokiga i vanliga fall med, men det här var helt galet. Vår instruktör gick dessutom och kastade frolic omkring sig, vilket snarast stressade oss förare eftersom man vet att det är en fälla. Hundarna ska inte kasta sig efter godis på golvet, men det är vi som har ansvar att hindra dom och se allt som händer.

Mina fina goofballs fotade av Ninni Österholm. Cerberus firar våren med en stor ordentlig klackspark.

Cerberus var så himla himla duktig. Monica satsade på stort och drog honom i pälsen, öronen och svansen. Hon använde dessutom svansen som pump, och var allmänt väldigt framfusig. Jag hade hiskeligt svårt att hålla mig för skratt men försökte köra på det att visa hur man ska klappa, sätta min hand emellan osv och säga att man måste vara försiktig och så. Men som sagt, väldigt svårt att vara allvarlig i just den situationen. Cerberus brydde sig inte över huvud taget. Om det är nåt han är van vid så är det att bli hanterad, och dom här galningarna känner han ju lite så han höjde nog knappt på ögonbrynet. Inte ens när Isabelle for runt och gapade och slog på en tallrik med bestick brydde han sig, eller när hon stod böjd över honom och förde oväsen. Däremot kunde han inte motstå när en godis kom farande, jakt funkar alltid att få igång honom på. Men jag hann fånga upp honom i kopplet.

Det var roligt att se alla hundarna fungera så himla bra ändå. För nu tog vi ju i med det extrema, folk som tjuter och låter och bankar och har sig. Men det kan faktiskt hända när man är ute. Speciellt med t.ex. dementa. Det spelar ingen roll hur lugnt det är, det kan förändras på bara några sekunder. Och det är skönt att kunna känna sig trygg med att min hund inte gör något dumt, utan som mest ryggar bakåt för att få grepp om vad som händer.

Jag hoppas på att vi ska kunna få till fler sådana träningar under sommaren eller så. Kanske kan låna med lite främmande folk som statister också. Ser oavsett fram emot sommaren väldigt mycket, att få tid att träna mer ordentligt mer Cerberus. Just nu är jag så trött hela tiden, och det finns inte många stunder över i schemat. Men snart så. Och då jäklar ska vi få till apporteringen också.