Nu är snart min praktik slut vilket förhoppningsvis kommer innebära mer tid åt saker jag behöver energi till. Och mer hundträning.

Vi kämpar på med apporten. Cerberus håller den nästan nu. Inte så länge, men han sätter inte bara tänderna om den utan tar ett ordentligt tag. Det går framåt. Långsamt, men ändå.

I onsdags var vi på släphareträning i Jordbro. Det är som LC ungefär, fast inte en bana. Istället springer dom bara rakt fram. Först uppför i ett sandtag. Man själv drar ju ut luren  och går sedan tillbaka, det tar på benen kan jag lova. Jobbigt att gå i sand, så hundarna får jobba rätt bra för att ta sig upp. Sedan springer dom en raksträcka i sand också, på plan mark. Cerberus älskar det. Och Zoria har också fått prova nu, en kort sträcka på den plana marken. Första gången tog jag en jättekort sträcka bara för att se om hon ens skulle förstå grejen. Jag underskattade henne dock för iväg for hon och luren försökte hon döda. Munkorgen brydde hon sig inte ett dyft om. I onsdags fick hon springa en lite längre bit. Kanske 50 meter. Ingenting i jämförelse med en LC-bana som ju kan vara uppåt 1000 meter nästan. Men det får hon inte börja med ännu på ett tag. Det var iallafall roligt att se henne sträcka ut så i full fart och sedan kasta sig över luren för att döda den. Inte vill hon släppa den heller utan försöker hålla fast den med tassarna. Sötzoria. Hon blir nog snabb när hon är vuxen.

Idag hände det tråkigheter dock. Jag har ju under ganska lång tid jobbat med att försöka stärka Cerberus självförtroende. Jag har peppat honom, lekt lekar, gjort balansövningar, överöst honom med beröm och sett till så att han inte träffat några dumma hundar. Han har ju sedan han var ung råkat ut för än den ena än den andra hunden som gett sig på honom. Han har aldrig skadats, men hans självförtroende har fått sig rejäla törnar.

Det är så tråkigt att se, för han har alltid varit väldigt språksäker egentligen. Det började med hundar som gav sig på honom, och som inte gav sig trots att han låg och skrek på marken. Alltså som vi ägare fått släpa bort ifrån honom. Flera gånger reste han sig upp, skakade av sig och ville fram till hunden som varit stygg och visade sig underlägsen. Det såg ut som om han ville förklara missförstånden och inte ville vara osams ungefär.

Hur som helst så hade det hänt både när han lekt lös och när folk tappat kopplade hundar, haft hundar lösa som sprungit fram till oss osv. Vid lek har det ofta skett genom att dom lekt, Cerberus har velat sluta eller vara ifred och stannar, vänder sig bort och morrar lite samtidigt som han försöker gå iväg åt andra hållet. Dessa hundar har vägrat acceptera det utan istället gett sig på honom.

Jag har som ägare gått in och vid minsta tveksamhet inte låtit honom komma nära större hundar. Vi har hittat på annat. Jag har berömt honom när han gjort rätt och sagt till och gått undan. Jag har helt enkelt lagt ner mycket energi i att få honom tryggare igen. Två gånger har han sagt åt hundar som inte lyssnat på honom, där det slutat i att han jagar dom, trycker till dom och står över dom och svär högt. Det låter lika illa som när det är bråk på riktigt, men han skadar dom inte. Han har bara ledsnat, och lärt sig att det uppenbarligen inte räcker att bara säga till på respektfullt sätt. Dessutom svarar han nu för tiden upp när andra hundar ger sig på honom, från att förut ha försökt springa ifrån eller lägga sig på rygg och ge sig.

Däremot startar han aldrig något. Han går aldrig in i en rastgård t.ex. och söker upp en hane att bråka med. Om hanarna är tydliga med på vilken nivå dom ligger så går han bara undan och grejar med sitt.

Idag gick vi dock till rastgÃ¥rden i vanlig ordning. Där är nÃ¥gra jag känner igen sedan tidigare. Den ena hunden är större än Cerberus och jag vet att den har ett rykte om sig. Den har dock munkorg pÃ¥ sig, och ägaren – som jag ser som en vettig hundägare – bedyrar att han inte gör nÃ¥got med den pÃ¥. Att han är sÃ¥ lÃ¥g dÃ¥. Jag förklarar i min tur att Cerberus är osäker och kan svara upp om den ens morrar, men ägaren menar att det absolut inte är nÃ¥gon fara.

Jag är dum och provar.

Cerberus gÃ¥r in, gÃ¥r i en bÃ¥ge och luktar försiktigt hunden i baken. Sedan gÃ¥r han bort till andra änden och skrotar runt i vanlig ordning. Zoria fÃ¥r lekryck och tillsammans springer dom ett glädjevarv. När dom kommer till oss flyger den stora hunden pÃ¥ Cerberus. Med munkorgen pÃ¥ sÃ¥ ”ingenting” händer ju. Men Cerberus svarar upp. Dom tumlar runt och Cerberus hamnar pÃ¥ backen med hunden över sig. Jag försöker ”sparka” bort hunden och slÃ¥ med kopplet över den sÃ¥ att den ska väckas ur sin aggressivitet, vilket är lönlöst. Tillslut fÃ¥r ägaren tag i den, Cerberus kommer upp pÃ¥ benen och gömmer sig bakom mig.

Efter det går han inte en meter ifrån mina ben. Båda är såklart andfådda, och den andra hunden har korgen kvar så det var aldrig någon fysisk fara. Cerberus låter bara och skadar inte den andra heller. Men samtidigt vet jag hur mycket som kan förstöras bara av en sån här sak. Jag vet att alla månader av arbete kan vara som bortflugna. Att jag får börja om. Att det kan vara en gång för mycket och att hunden sedan kan få nog och bli hanhundsaggressiv.

Samtidigt vet jag att Cerberus är trygg med mig. Att han är trygg i sig själv. Att han trots sin osäkerhet ändå inte blivit dum mot andra.

Men jag blev så arg och besviken. Mest på mig själv för att jag är naiv och lyssnade. För att jag som ägare borde ha låtit bli. Och för att vi kanske får börja om. För att det är tävling nästa helg och Cerberus precis hade börjat följa luren fint igen och våga ta själva luren i slutet. Vi har haft mycket otur på banan med, med hund som gett sig på honom istället för luren i slutet, hund som rammat honom, hund som vänt upp mot honom och försökt leka, lina som dragits fel och fastnat i hans päls vilket resulterat i vurpa osv. Hans osäkerhet för hanar är inte till någon hjälp där heller.

Och det är så himla tråkigt.

Men gjort är gjort och nu är det bara att se. Jag försökte iaf leka som vanligt och inte göra någon grej av det hela. Jag visste ju att han inte kunnat bli direkt skadad, så jag kunde istället börja röra på mig istället för att känna igen kroppen direkt. Han ville dock inte leka med Zoria heller, ens när dom andra hade gått.

Men vi ska gå tillbaka dit och se om det finns någon snäll hund som vi känner där som han kan träffa. Så att det inte blir så laddat helt enkelt.

På vägen hem mötte vi dessutom tre sheltihanar, och dom ville han hemskt gärna busa med. Då hade han väl skakat av sig rädslan och gjorde lekinviter. Dom är ju dock rätt små, och det är stora hanar som gett sig på honom. Så problemet ligger inte riktigt där. Dock var det såklart skönt att han ändå släppt händelsen och kunde göra lekinviter och så så snart efter att det hade hänt. Så hoppet dog inte helt iallafall.

Vi ska bara fortsätta träna och köra på som vanligt så hoppas vi att det inte blev några större men. Det är bara så tråkigt när det händer dumheter. Och när ägare inte inser att konsekvensen för andra hundar kan vara stora även om dom inte blir söndertrasade och måste sys.

Jag vände bort blicken idag.

När jag passerade en man som antagligen kan klassas in i kategorin ”alkis” som satt ensam pÃ¥ en bänk idag sÃ¥ vände jag bort blicken. Han sÃ¥g pÃ¥ mig och jag sÃ¥g bort.

Sedan kom jag på vad jag gjorde. Att jag har blivit som alla andra. En sådan som inte orkar se. Som inte vill se. Inte vill bli störd. Det gjorde nästan ont i mig och jag lovade mig själv att inte göra om det. För när jag vände tillbaka blicken igen så såg jag inte en alkis längre. Jag såg en mycket ensam man med slitna kläder och stort bagage. Jag hade kunnat säga hej. Jag hade kunnat visa att jag såg honom. Att han inte var osynlig för mig.

Varför sade jag inte bara hej?

Nästa gÃ¥ng…

Det behövs fler glädjande och fina vardagshändelser i världen. Den här lilla överraskningen gör mig helt glad och tårögd när jag ser den. Det är så fint på något sätt:

När jag rör mig ute en helgkväll kan jag inte låta bli att häpnas över och slås av hur stor del alkohol tycks fylla i folks liv. Stackars Emil får höra mina tankar snudd på varje gång vi går hem från bion eller av någon annan anledning är ute sent. För trots att jag spenderat många timmar på klubbar eller annat, och trots att jag faktiskt jobbat inom branschen, så kan jag inte låta bli att både fascineras och avskräckas. Hur kan det vara så att människor samlas i varenda hörn på uteställen av diverse olika mått och karaktär för att.. tja.. supa? För att umgås? För att dricka? För att ha trevligt? Jo visst. Men varför spelar alkoholen så stor roll då för? Varför dricker inte åtminstone hälften något alkoholfritt? Varför känns det som att vissa är där mer för alkoholen än för något annat?

Att ta spårvagnen/tunnelbanan hem en sen kväll är snudd på surrealistiskt. Hur kommer det sig att det kan sitta folk och spy och äckla sig helt öppet på tunnelbanan eller vid en hållplats, när det tolv timmar senare skulle ses som helt galet eller som att det vore något fel på personen. I bästa fall skulle någon fråga om allt var okej, men förmodligen inte ens det. Det skulle bara vara vidrigt. Men klockan 23 en lördagkväll kan 35-åringar sitta och spy i kör, eller ligga avdäckade på en bänk utan att någon höjer på ögonbrynet. Är det inte bisarrt, så säg?

För att inte tala om alla störda relationsbråk, allt våld och all övrig dumhet som skapas av denna folkkära drog. Och ännu värre, familjer som förstörs, barn som far illa och människor som dör. Men det är en helt annan fråga och ett annat blogginlägg.

Idag håller jag mig till att storögt häpnas och förundras. För jag förstår faktiskt inte hur kontrasterna kan vara så stora. Hur så många kan falla för det hela så okritiskt. Och nej, jag menar inte att andra inte skall inmundiga någon form av alkohol bara för att jag själv valt att inte göra det. Jag önskar bara att fler valde att reflektera över det hela och göra ett medvetet val. Och slutade vara så sjukt pinsamma också, tack. För även om jag är anti alkohol i mångt och mycket så kan även jag se skillnaden på att ta ett glas vin med sin partner, eller några öl med gänget.

Men jag fascineras ändÃ¥ över fenomenet. Och över att om det inte fanns alkohol sÃ¥ skulle det vara nÃ¥gon annan drog. I andra kulturer där inte alkohol är lika ”stort” finns det ju andra former av droger som har liknande funktioner.Varför har vi ett sÃ¥ stort behov av sÃ¥nt? För att lugna oss? Slappna av? Fly verkligheten?

Och i sådana fall, varför är det inte fler som hittar andra vägar än just alkohol? Varför är det inte fler som inte väljer den enklaste vägen att vandra?

Jag har verkligen ingen aning. Jag har inga svar. Och jag är på intet sätt bättre än andra. Men jag funderar mycket. Och intressant fenomen är det i alla fall.

Härom dagen var vi på en inoficiell utställning som anordnades av västras lure coursing-avdelning för att samla in pengar till klubben. Matte tänkte då att det måste vi ju sponsra, då kanske det blir fler träningar lagom till att Zoria ska ta sin licens i höst/nästa vår.

Hur som helst var det en jättetrevlig utställning. Allt flöt på snabbt och smidigt och med trevliga funktionärer, ringsekreterare och allt sånt. Och trevliga priser till typ alla, i form av godis och mat och sånt. Lite trist väder för afghanpälsar eftersom det var allmänt blött, typ svagt duggregn. Så jag blev inte så där fin i pälsen som jag kan vara. Men men. Så är det ju ibland.

Zoria var ensam affevalp så hon blev BIR-valp utan vidare ansträngning. Domaren, som heter Lena Niklasson och föder upp varghundar, sade så här om henne:

Ljuvligt huvud. Bra bett. Mkt bra skuldra, överarm och förbröst. Mkt bra över och underlinje. Bra svans och ansättning. Härliga vinklar. Korrekta rörelser.

Zoria var sååå duktig och stod still framför domaren.

Direkt efter var det min tur. Jag hade konkurrens av en söt veterantik, men hon blev BIM och jag BIR. Så här sade domaren om mig:

Härligt huvud och uttryck. Vacker hals, manke, skuldra, överarm och förbröst. Vacker överlinje. Mkt bra svans och ansättning. Härliga vinklar. Härligt afghansteg!

Snyggot jag.

Innan BIS-finalerna sÃ¥ skulle mattes lillebror Mattias fÃ¥ prova pÃ¥ att ställa mig i ”ungdom med hund”. Han blir sÃ¥ stressad när han ska göra saker sÃ¥ han glömmer bort allt han lär sig, men han kom ihÃ¥g att hÃ¥lla i kopplet pÃ¥ mig iallafall. Hihi! Och att springa och sÃ¥.

Jag och Mattias i ringen.

När jag hade varit inne med Mattias var det Zorias tur i BIS-ringen. Det var maaassor med valpar och det tog lång tid för domaren att gå igenom alla. Tillslut fick Zoria ligga ner och vänta, trots att det duggregnade och var blött i gräset. Domaren gallrade bort ett gäng. Zoria var kvar. Sedan gallrade hon bort ett till gäng. Zoria var kvar. Tillslut var det sju valpar kvar och alla dom fick placera sig för domaren kunde inte riktigt bestämma sig.

Och vår lilla fröken Zoria. Hon! Hon placerade sig på andra plats och blev alltså BIS-2 valp. Heja heja!

Så hääär fin var hon!

Sedan var det min tur. Det var inga gruppfinaler den här gången så det var ännu fler vuxna hundar som skulle trängas i ringen. Säkert typ 40 stycken eller nåt. Jag stod nästan längst fram eftersom jag travar så fort, så sedan blev det lång väntan på att domaren skulle klämma och känna och titta på alla hundarna. Hon gjorde flera gallringar och jag var klar in i det längsta. Och tills dom sista. Och sedan helt plötsligt så var det bara jag och en flatte som var kvar. Tror nästan det var samma flatte som blev BIS när vi var på Partille brukshundklubbs inofficiella förra året. Vi fick springa runt igen, och sedan.. VANN jag!

Snyggaste BIS-hunden liksom!

Inte så snygg bild (jag hade ledsnat på att stå still vid det här laget) men bara för att visa. BIS! Moahaha! Är man schnygg eller är man schnygg?

Hela bilen var full av saker när vi åkte hem. Vi vann maaassa hundmat, en agilitytunnel, människoshampoo, hundgodis, rabatt på Göteborgs GG, försäkring i ett år på Folksam, koppel, en glasafghan och tja.. lite allt möjligt helt enkelt. Det är lite skillnad det mot dom officiella tävlingarna där man får köpa sin egen rosett om man vill ha nån.

Såå. Rätt nöjd med dagen blev jag väl. Och sov rätt gott när jag kom hem. Nästa gång blir det en officiell utställning och då är Zoria junior. Huu vad tiden går fort.

Jag vet inte om jag har en vårsvacka eller om jag nått någon slags milstolpe i mitt liv nu, men något är det iallafall. Visserligen är känslan på något vis välbekant, samtidigt känns den så oerhört främmande. Även om jag haft den förut så består den av helt andra nyanser och delar när den återvänder igen. Lite som om den varit ute på en resa och nu återvänder. Som om den bär med sig intryck och erfarenheter från den där resan vilka förändrat den lite trots att det är samma känsla som förut.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig så där oroväckande tom. Jag famlar i mörkret. I tomheten. Och det är svårt att få någon ordning på allt när allt är tomt. Det finns ingenting att förhålla sig till. Allt bara flyter. Eller drunknar. Existerar. Eller ickeexisterar. Som ett vakuum på havets botten. Någon bortglömd plats i fjärran. I mörkret. Eller ljuset för den delen. Jag vet inte vart eftersom jag inget annat ser än just tomrum.

Tystnad.

Avdomnad.

Ingenting känns roligt. Ingenting känns spännande. Ingenting känns värt att se fram emot. Ingenting känns, helt enkelt. Och det skrämmer mig för jag har känt så förut. Och jag vet att andra också känner så. Och att många brukar fylla det tomrummet med alkohol, eller ett nytt hem, en ny stad eller en knippe ungar. Det skrämmer mig. Jag är inte sådan. Jag fyller inte tomrummet med saker för jag vet att tomrummet ändå kommer bestå. Det kommer bara inte synas för stunden pga alla saker man placerat ut för att ha något att navigera sig kring.

Mitt tomrum är inte så lättlurat. Det har funnits där så länge jag kan minnas, men det bleknar ibland. Går på promenad eller åker på en resa. Men nu är det här igen och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Så jag värjer mig. Kryper in i mitt skal. Snäser ifrån och går undan. Håller avståndet från andra och från mig själv. För jag har ännu ingen lösning.

Det som stör mig är att jag ju vet vart jag är på väg. Jag har ett mål. Ett syfte med livet. Något att sträva emot. Och jag vet att jag kommer nå dit. Att jag kommer lyckas. Men just nu är det som att det målet inte räcker. Det fyller inte tomrummet. Det har en annan plats. Tomrummet är i mitt inuti. Det har ingenting med framtiden att göra. Eller har det det?

Jag börjar ifrågasätta allt. Varför är jag här? Vad är det för mening? Jag känner ju inget. Jag är iskall. Tom. Svart. Hård. Jag är avstängd och jag vet inget annat. Samtidigt vet jag att jag känner. Allt känner jag och tusen gånger så intensivt som de flesta. Känslor piercar mig likt nålar och mitt hjärta härbärgerar dem alla. För det är sådan jag är.

Men nu då?

Jag har inte längre några svar.

I fredags åkte jag och matte med en stooor väska tillsammans med en som heter Linda och hennes affar Alizia och Sesam till nåt som heter Söderhamn. Där snurrade vi runt med bilen ett tag tills vi hittade vart vi skulle bo. Vandrarhem hette det, men det gick ingenstans. Skittråkigt ställe det där. Jag tryckte i mig all min mat jag hade med mig, sen satt matte och Linda och pratade och vi andra slappade. Sesam tyckte jag var lite läskig och ful typ, så han fick sova i en bur för allas lugn. Jag tyckte han skulle slappna av lite så jag låg liksom närmre och närmre buren, men den gubben gick inte för sig. Så på natten sov jag nedanför mattes säng. Hon fick besök av Alizia mitt i natten med. Hihi!

Dagen efter gick vi upp ganska tidigt. Tvåbeningarna gick och svullade i sig frukost på nåt ställe och jag fick ett paket skinka till frulle. Matte vet att jag inte äter för tidigt på morgonen, men skinka går alltid ner. Eftersom man inte får äta för nära springtiden så är det bättre med skinka än tom mage säger matte.

Och appropå springa så var det alltså dags för LC-prov igen! Den här gången i Söderhamn alltså.

Första loppet fick jag springa mot söta Alizia. Det var bra för jag tycker inte hon är läskig alls. Hon är ju tjej liksom. Så vi sprang. Och sprang. Jag var i lite bättre kondis än hon, men så har jag ju tävlat två gånger redan i år. Hon har å andra sidan redan tagit ett cert och är suuupersnabb när hon vill.

Efter första loppet låg jag på delad andraplats tillsammans med champinjonen Atmaca. Min bästa brorsa Dixon ledde som vanligt. Det var låååång väntat inför lopp två. När andra loppen så småningom började så gick linan av en massa, och en del saker strulade. Så vi affar fick inte springa förns jättesent. Då sprang jag mot en kille som jag tror heter Akir. Alphavilles Im Your Man. Han hade gått runt en del under dagen med sin matte, och gjort lekinviter och så till mig. Så han var inte heller läskig. Så vi sprang! Akir låg lite före mig en hel del, men sen blev han lite trött medan jag höll samma fart hela loppet. Och vet ni! Jag vågade till och med ta trasan den här gången!

Vill ni veta hur det slutade?

Tredjeplacering och CERT såklart!

Matte blev helt superglad! Mitt första cert. =) Jag fick 81,5 poäng. Etta kom min bästa kullbror Dixon, och han är ju redan champion. Tvåa kom en som heter Atmaca som också är champion. Fyra kom Alizia och hon fick också cert! Femma kom Sesam. Grattis till oss alla!

Vad är du så glad för matte? Kan vi åka hem nu?

Kan lova vi var trötta efteråt. Både vi hundar och mattarna. Klockan var nästa nio när vi väl kunde åka hem. Men med både certen med oss hem i vår bil så var vi rätt nöjda ändå. Alizia behöver bara ett cert till och eftersom hon tog ett förra säsongen så blir hon champion när hon får sitt nästa cert. Själv måste jag få två cert till varav minst ett nästa år, först då blir man champion. Men det ska jag nog allt lyckas med ändå.

Jag glömde säga att Cerberus lekte med den där tokiga vårdaren som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Han som leker lite buffligt och morrar och knuffas. Cebbe verkar ha känt av honom nu, för idag lekte Cerberus faktiskt. Fast jag såg på hans val av svansvift och så där att han hade lite svårt att greppa mannen fullt ut. Det var delvis lek, delvis lugnande signaler. Efter en liten stund blev han så uppvarvad så jag bröt, av hänsyn till de äldre. Cerberus är så snabb och smidig i vändningarna ju, och i hans lek så slänger man sig kors och tvärs. Så för att inte riskera att han kastade sig runt och slår omkull någon, eller hamnar mot någons ben, så valde jag som sagt att bryta. Han har egentligen koll själv vart alla är, och han är inte hiskeligt tung heller eftersom hans vikt är utspridd på så stor, ranglig yta så att säga. En mindre hund i samma vikt eller lättare uppfattas som tyngre just för att dom är mer bastanta. Men är man gammal och har lite småont så kan det ju göra jätteont att få 34 kg benrangel på benen liksom. Men det var kul att se att han vågade leka den konstiga leken idag.

Har man hund får man ju aldrig riktigt vara ifred. Det är som att hunden är ett tecken på att man vill prata med andra. Har man dessutom en afghan i kopplet går man inte säker någonstans. På vägen hem idag blev vi haffade av en kvinna. Det är verkligen inte ovanligt. Vi blir fotograferade, smygfotograferade, folk börjar prata om hundarna när man möter dom, och många stannar oss och vill prata, klappa, fråga osv. Men den här kvinnan blev heeelt lyrisk. Okej, det är inte heller superovanligt. Men hon kramade Cerberus och pussade honom på huvudet och pratade med honom som om han vore hennes. Och så sade hon till mig att jag fler borde få ta del av en så vacker hund, för man blir så glad. Tur att han ska bli terapihund då tänkte jag.

För övrigt minns jag fortfarande en kvinna frÃ¥n Göteborg som vi mötte när Cerberus var unghund. Hon var en sÃ¥dan ”parkbänksalkis” och hängde med gubbarna pÃ¥ Backaplan. När hon sÃ¥g oss blev hon sååå glad! Precis som hon vi mötte idag. Hon kramades och frÃ¥gade om hon fick ta en bild. SÃ¥ hon fiskade upp en kameramobil modell äldre och fotade Cebbe. Och berättade om att hon hade haft afghan en gÃ¥ng i tiden. Och hon var sÃ¥ glad. SÃ¥ där sÃ¥ man har lust att lÃ¥na ut sin hund till henne en stund, bara för att hon ska fÃ¥ fortsätta vara glad.

Det är för övrigt många alkisar som haft afghaner. Alla pratar med mig. Kanske för att jag pratar tillbaka. Kanske för att jag ler mot folk jag får ögonkontakt med, vilka dom än är. Dessutom är hundarna en trygghet för mig. Det var ändå inte såå länge sedan jag inte kunde röra mig på bussar och spårvagn och så. Och idag behöver jag inte ens ha lurar med musik om jag har hundarna med mig. Finaste hundarna! Tänk vad dom gör för oss och med oss.

Inte konstigt att även andra blir glada av dom.

Nu har jag varit hiskeligt dålig på att uppdatera med bilder här, så här kommer en helt gigantisk bildbomb. Vi har ju hunnit med två LC-prov, skånebesök, strandbus och lite allt möjligt.

Såå. Här kommer en drös bilder.

Zoria, 7,5 månad uppställd av Ninni.

Affefnatt! Visst ser det ut som att Cerberus gör en riktig klackspark?

Zoria älskar pinnar i alla format. Hon plockar till och med små pinnar ur Cebbes päls och tuggar i sig. (foto: Flo Wendel)

Zoria på en rolig sandhög hos vännerna i Skåne.

Camilla har dragkamp. Liiite orättvist fördelat kanske?

Lycklig hund!

Älskade vackra Cerberus står och håller utkik.

Frihet!

Lyckliga hundar på stranden i Skåne.

Cerberus och Zoria kommer för att titta så att vi fanns kvar. Dom andra var inte riktigt lika brydda.

Starten på ett av LC-proven. Tyvärr var Cebbe så taggad att han slängde sig när luren gick igång. Jag var tvungen att hålla tillbaka honom då, så när dunken kom nån halv sekund senare var han på väg tillbaka i rörelsen så att säga. Det gjorde att han kom efter i starten. Vet inte om vi fick poängavdrag för det kanske, men det spelar inte så stor roll. Han älskar iaf att springa kan jag lova.

Full rulle. Tyvärr har vi ju världens otur på LC-prov. Han har blivit skrämd när han tog luren så nu tar han inte den längre. Han har fastnat i linan pga en annans misstag, så han drogs omkull. Han blev tacklad i ett lopp så han blev rädd och sprang upp till domaren istället. Då fick han eget omlopp. Den här gången satte sig tiken han sprang med för att kissa. Vilket iaf inte är aggressivt, men väl så störande. När hon var klar sprang hon rakt emot honom, och han fortsatte jaga luren ändå men lite distraherad. Sen körde pilot luren för långsamt så han hann ikapp den, trampade på den och snubblade. *suck* Men ingen skada skedd iaf. Mer än att det kan bli för mycket så att dom lägger av. Han verkade inte så brydd nu heller, så vi får se i helgen hur han reagerar. Stört bara att just han ska råka ut för allt.

Idag var det dags för praktik igen, för Cerberus och mig. Tyvärr fick jag veta att min barndomsvän fått en stroke idag också. Vid 28 års ålder. Jag blev livrädd. Vi har varit vänner sedan vi var 6 år gamla och hon började i vår klass. Vi var oskiljaktiga tills vi började högstadiet, då började vi umgås med två till. I gymnasiet gick hon på Åland och jag i Åkersberga men jag var på Åland så ofta jag bara kunde. När jag flyttade till Göteborg gled vi såklart ifrån varandra, hon skaffade familj och vi hördes inte så mycket längre. Men varje gång vi ses så är det som om vi inte varit ifrån varandra. Och det är så härligt. Man ska ta vara på sådana vänner. Och jag känner mig usel som inte hunnit träffa henne trots att jag nu bott här uppe i nästan fyra månader.

Fick iaf ett sms om att hon var bättre nu, att dom inte hittar anledningen men att hon är okej. Så då bestämde jag mig för att åka till hemmet ändå. Dom blir så glada där, och det är skönt att få något att göra så man slipper sitta hemma och piska upp sig själv. Jag har ju iallafall lärt mig något. Till och med någon så ung kan riskera att försvinna ifrån en.

Idag var det ännu mindre folk pÃ¥ klapphörnadelen. Personalen är alltid lika förvirrade och verkar aldrig veta att man kommer, trots att det är ”samma tid samma kanal” som gäller varje vecka sÃ¥ att säga. Men men. Dom som kommer blir glada. Idag var det en kvinna som morrade i huvudet pÃ¥ Cerberus igen, och pep och tjöt, och det reagerade han faktiskt pÃ¥. Han frös till i typ tvÃ¥ sekunder, sen strök han sig mot henne och kelade och ville ha bekräftelse eller vad man ska säga. Och eftersom vi faktiskt inte varit i situationen sÃ¥ himla mÃ¥nga gÃ¥nger sÃ¥ kan jag ändÃ¥ tycka att det är okej med en reaktion sÃ¥ länge den inte är dÃ¥lig. Han svarar inte med att morra tillbaka, spänna upp sig eller bli dum. De flesta gÃ¥ngerna som jag sett honom reagera har han backat/hukat sig lite snabbt för att läsa av läget, sen gÃ¥r han fram igen när han konstaterat att det bara var en människa som flippat typ.

En kvinna hann stoppa fingrarna i munnen pÃ¥ honom med, trots att jag stod bredvid. Men jag pratade med en av de andra och flyttade blicken frÃ¥n hans huvud i fem sekunder, varpÃ¥ jag hör ytterligare en kvinna som säger ”Nämen, vÃ¥gar du göra sÃ¥där!”. När jag snabbt vrider blicken igen sÃ¥ är det en som stoppat fingrarna in i munnen pÃ¥ honom. Han är ju van frÃ¥n alla utställningar och sÃ¥ sÃ¥ han bryr sig inte, mer än att han ”spottar ut” fingrarna. Men man inser ändÃ¥ hur snabbt nÃ¥got sÃ¥nt kan hända och att man mÃ¥ste ha ännu bättre uppsikt.

När vi var in på avdelningen idag träffade vi en äldre dam som var på dåligt humör. Vårdaren frågade om hon ville hälsa på hunden ändå och det ville hon faktiskt. Så vi hälsade, och hon blev GLAD! Hon berättade om hundar hon haft, visserligen förstod jag inte så mycket för det var inte riktigt sammanhängande. Snarare som om hon berättade två historier parallellt. Men hon mindes det ändå för stunden. Speciellt att hennes ena tik hade haft så grovt skall att det hördes över hela sjön när hon skällde. Fast hon skällde som tur var inte så ofta.

Det är så fint att höra sådana historier. Det spelar inte så stor roll att det inte är sammanhängande. Men dom berättar! Hon satt tyst bredvid en annan när vi kom dit, och efter nån minut var hon glad och pratade för fulla muggar samtidigt som hon klappade Cerberus. Vårdaren frågade om hon fick fota en bild och skriva ut så att kvinnan kunde ha i sitt rum, och det fick hon om hon bara fick fixa håret först. Men håret var så fint så, så hon och Cerberus poserade fint på en bild. Han ser alltid ut att vara lika stor som de gamla själva. Mest för att han är lite närmre kameran, men ganska stor är han ju ändå.

En annan kvinna ville först inte alls hälsa. Hon svor lite för sig själv och frågade om han skulle käka upp henne (Ja, hon sade faktiskt käka, inte äta. ) Jag valde att hela tiden ha hans bakdel mot henne, så tillslut räckte faktiskt hon med ut handen för att iallafall känna på hans päls. Det var roligt tyckte jag! Det kom en man också som pratade tyst, tyst och halvt på svenska halvt på spanska. Han frågade om hunden var farlig, och när vi sade att han är så snäll så så ville han också prova klappa.

Jag vet att Cerberus är stor, men det är ändå förvånansvärt få som är rädda för honom. Vilket kanske inte är så svårt att förstå egentligen. Det finns inte mycket skräckinjagande i det här.

Nu ligger Cerberus här hemma och sover så gott så. Zoria var med husse på jobbet och det blir man minsann trött av det med. Det är jobbigt att hålla koll så att inga matsmulor går till spillo och så att kaffeapparaten faktiskt bara serverar äckligt kaffe och inte typ.. köttbullar.. helt plötsligt. Imorgon åker jag och Cerberus till Söderhamn på kvällen för på lördag är det LC-prov. På söndag är det dags för klapphörna igen och det ser vi fram emot.