Jag och Cerberus har nu varit på ett demensboende två gånger. Vi är där i två timmar och efter bara en timme är Cerberus helt slut och vill helst bara sova. Eller äta köttbullar. Utan att behöva göra något för det, alltså.

Första gÃ¥ngen blev det ganska snarlikt ”klapphörnan”. Vi var i ett slags uppehÃ¥llsrum dit de äldre kom och fick fika och klappa Cerberus och se hans trick och sÃ¥ där. Inte för att han kan sÃ¥ mycket spännande ännu men ändÃ¥. Favorittricket är helt klart ”kram”. Alla de äldre skrattar av förtjusning när dom ser att han faktiskt är längre än mig när han ställer sig med framtassarna pÃ¥ mina axlar. Det är härligt att se. En ur personalen tycks gilla hundar väldigt mycket med, och vill gärna leka med hundarna pÃ¥ ett lite burdust sätt. Leken gÃ¥r ut pÃ¥ att ha en leksak som personen lÃ¥tsas försvara genom morrningar men ändÃ¥ lekinviter. Jag kan säga att Cerberus bara tittade skeptiskt pÃ¥ personen. Dels undrade han väl vad sjutton som menades, och dels sÃ¥ tar han aldrig nÃ¥got som en människa tagit ifrÃ¥n honom. Lite lätt dragkamp kan han gilla, om man kastar runt pÃ¥ leksaken och sÃ¥. Men om jag tar en sak ifrÃ¥n honom sÃ¥ vet han att den är min. SÃ¥ nu tittade han bara pÃ¥ personen som att den var helt dum i hela huvudet, och liksom spädde pÃ¥ tron om att afghanhunden är för fin för sÃ¥nt trams. Hehe. Fast jag ser det inte som nÃ¥got negativt. Jag har ju lärt mina hundar att man fÃ¥r ta vad som helst ifrÃ¥n dom när som helst. Zoria hade antagligen tyckt det var lite roligt att leka sÃ¥, men Cerberus är en känslig kille som vill att man ska vara tydlig med vad man vill och gör. Han gillar inte ens när andra hundar morrar i lek eftersom han själv fÃ¥tt stryk flera gÃ¥nger när hundar först lekmorrat och sedan när han sagt ifrÃ¥n att han inte vill leka med istället har gett sig pÃ¥ honom.

Nåväl. Första praktiken gick jättebra och Cerberus var helt slut efter en timme. Det var många att hälsa på och såklart mycket nya intryck och lukter.

I torsdags var vi iväg igen, för andra gången. Den här gången var det lite färre äldre, samtidigt som han blev provocerad mer och jag fick se hur fin och mjuk han faktiskt är. Han utsattes alltså för tuffare saker. Som t.ex. fyra damer som alla stod böjda rakt över honom. Eller en som gör tokiga ljud. Eller en som gick och hämtade gosedjur och ville visa honom. En blev dessutom arg när en vårdare ville att h*n skulle följa med in på kaffe efter ett tag. H*n ville promt följa med mig och Cerberus. Som tur var kom en annan vårdare till räddning med, med mer förfinad övertalningsteknik. Eller, hon snarare sade till den äldre att kom så går vi och dricker kaffe. Och då följde h*n bara med. Cerberus reagerade inte alls på höjda röster och yvigare kroppsspråk från deras sida.

Efter samlingen följde vi med in pÃ¥ en annan avdelning och träffade äldre som inte orkade komma ut till uppehÃ¥llsrummet. Där träffade vi en dam som visade foton pÃ¥ sin sons golden retriever. Sedan gick vi in till en annan dam som var 100 Ã¥r gammal. Där fick Cerberus kliva upp pÃ¥ sängen och lägga sig bredvid henne. Det var sÃ¥ fint att se. Här har vi en stor hund av reserverad ras som inte ens vill ligga i mattes säng om matte ocksÃ¥ ligger där. Men nu behövde jag bara säga ”upp” sÃ¥ klev han försiktigt upp. När jag bad honom lägga sig sÃ¥ lade han sig, och sedan tog jag bara handen mot hans hals och bad honom lägga sig pÃ¥ sidan. SÃ¥ där lÃ¥g han, bredvid den lilla damen som smekte hans päls. Han lade till och med huvudet och halsen tvärs över henne, och personalen sprang och skulle hämta en kamera. Han var nästan större än damen sÃ¥ visst sÃ¥g det lite lustigt ut. Han ville sätta sig upp en gÃ¥ng men dÃ¥ bad jag honom bara att lägga sig igen sÃ¥ gjorde han det. Ingen stress eller försök att kasta sig ur sängen eller sÃ¥. Han hade nog kunnat stanna där och sova lite om han bara hade fÃ¥tt lega i andra änden av sängen.

NÃ¥gra till pÃ¥hälsningar blev det, sedan var vi klara. Jag var sÃ¥ himla stolt över Cerberus den här gÃ¥ngen. Jag har ju verkligen inte vetat hur han reagerar pÃ¥ att gÃ¥ upp i sängen till en främmande t.ex. Men det var – sÃ¥ klart – inga problem. Han gör vad jag ber honom om, och han är sÃ¥ mild och mjuk och fin. Jag tror faktiskt det kan vara ganska bra ändÃ¥ att han inte alltid vill upp i ansiktet pÃ¥ folk och sÃ¥ där. Han blir aldrig pÃ¥stridig eller jobbig att ha att göra med, och för de äldre tycks det vara ganska lagom ändÃ¥ med lite korta enkla pÃ¥hälsningar om man inte har nÃ¥got särskilt man ska göra.

Nu ser vi fram emot nästa gång som är vår sista. Och så ska jag komma på en bra plan att sälja in på lovverksamheten på Frysen i sommar, och se om vi kan praktisera med lite kids på sommarlovet.

Jag har alltid varit en sådan person som är allt eller inget. Som känner allt så väldigt intensivt, gör allt intensivt, vill allt intensivt. Jag har också, min beslutsångest till trots, alltid vetat vad jag vill. Om än bara för stunden. För jag tror verkligen att det är det man känner för stunden som man ska göra. Jag tror att det är det som är vägen till den där omtalade Lyckan. Jag tror helt enkelt att om man kämpar mot den dröm man idag hyser så kommer man hamna någonstans bra. Även om drömmen skiftar, förändras och tar nya former på vägen. Det spelar ingen roll. Att mitt mål idag inte är samma som när jag var 10 är knappast något förvånansvärt. Det är så det är. Så det fungerar.

Det är det man brinner för som man blir bra på. Det är det man kan prata om och läsa om och vända och vrida på i timmar som man ska arbeta med. Det är först när intresset är så starkt som man kommer kunna göra ett så bra jobb som möjligt under en längre tid.

Se på mig. Jag är, med risk för att låta självgod (ett drag jag absolut inte uppskattar) bra på det mesta jag tar för mig. Jag har haft mängder av arbeten, speciellt eftersom jag tagit vad som funnits. Och jag har varit bra, om inte bäst, på samtliga. När jag arbetade på restaurang ansåg ägaren att han kunde ersätta hela servisen med bara mig och en annan tjej. För vi var bäst. När jag arbetade i café blev jag snabbt caféansvarig. När jag började jobba som hästskötare blev jag ansvarig för hela stallet. För jag går in i allt, jag vill bli den bästa av vad jag arbetar som. Och jag slutar aldrig drömma.

Jag drömmer nu med. Intensivt.

Mitt mål är att få arbeta med barn och ungdomar. Och hundar. Och hästar. I kombination. Ridterapi är idag inget ovanligt. Men jag vill kombinera det. Kunna erbjuda de saker som gav mig min enda trygghet i tillvaron som barn. Min känsla av sammanhang. I stallet. Och med hundarna. Då spelade det ingen roll vad andra sade. Hur många gånger jag blev utslängd hemifrån. Hur många eländiga saker jag behövde bevittna. För i stallet stod grepen där den alltid stod. Och boxen behövde alltid mockas och hästen alltid ridas. Och hunden behövde alltid promeneras, och luften behövde alltid andas. Och så fanns där, mitt i allt mitt mörka kaos, en trygg punkt i mitt liv.

Något att hålla fast vid.

Och snart är det min tur att betala tillbaka. Snart är det min tur att förhindra stora står på tunna armar, meningslöshet, förtvivlan och känslor av att inte passa in.

Det bästa är att jag hittat nÃ¥gon som brinner. Förmodligen lika starkt som jag. Och det är sÃ¥ underbart. För det är just i det jag har känt mig sÃ¥ ensam. Som att folk alltid ler lite och tänker ”sÃ¥ja lilla gumman, drömma kan man ju alltid”. Som om det vore en omöjlighet. Som om jag inte kommer lyckas. Som om jag vore galen.

Men vi är inte galna, Maria och jag. Vi tror på det här. Hon med sin hästkunskap och drömmen om en ponnyridskola. Jag med min socionomutbildning och drömmen om att rädda världen.

Vi kommer kunna rädda många världar tror jag. För världen för en individ utgår alltid från denne själv. Räddar vi individen räddar vi dess värld. Och förmodligen fler med det.

Jag tror på oss. Jag kämpar mot mitt mål. Min dröm. Min frihet.

Vad gör du?