HAN GREPPADE APPORTEN! Yeeees! Jag skulle kunna dansa på bordet just nu om det inte var för att det inte är ordentligt fastskruvat i väggen. För första gången tog Cerberus ett grepp om apporten. Och jag är så sjukt glad. Det går åt rätt håll!

Med lite hjälp av Zoria som inget hellre vill än hugga tag i apporten och helst springa iväg med den (vi jobbar på den där lämna-biten) så förstod han grejen och tog spontant tag i apporten. Nog mest för att Zoria inte skulle få den, men vad gör det. Klick och godis och beröm och glädjedans. Och en gång till. Sedan vågade jag inte fortsätta för att inte misslyckas med en gång. Men snart ska jag prova igen. Med Zoria tätt bredvid.

Jag förstår att allt inte genast kommer falla på plats hux flux, men han har verkligen verkligen vägrat att ens öppna munnen. Som mest har han duttat med nosen på apporten och där har det tagit stopp. Så det här är ett enormt framsteg för oss, även om han kommer fortsätta dutta ibland och inte helt plötsligt apportera allt.

Glad Helena var det här! Och på söndag är det utställning. Tror ni jag får bonuspoäng om han kan ta en apport i munnen då?

Jag är otroligt seg på att uppdatera här, mycket på grund av mitt hektiska schema. Men i tisdags var jag och Cerberus med på klapphörnan på ett äldrecenter/boende. Jag hade verkligen inte den blekaste aning om hur han skulle reagera och även om jag vet om att han är ganska cool med det mesta så kan man ju faktiskt aldrig vara säker förrän man provat. Han är ju väldigt van vid offentliga platser och att passivitetsträna på centralstationen är liksom inga problem. Men hur ofta är man på en vårdinstans på en skala? Typ aldrig. Och med alla nya dofter, rullstolar, människor som beter sig lite udda och allt då på en gång så var det väldigt spännande att äntligen få se hur han skulle hantera det.

Just denna gång hade personalen tyvärr glömt bort att det var klapphörna, men efter bara en stund så kom det ändå runt 10 damer med rullstolar och rullatorer. Och Cerberus brydde sig inte alls. Första gången ett stort akvarium surrade till så lystrade han på det, och första rullstolen han var fram till luktade han ganska noga på. Men bara på en viss punkt, så det kan lika gärna ha varit för att det varit nåt som luktade speciellt just där. Inte heller när en av de andra två hundarna var lite skeptisk och morrade undrande så reagerade han.

Jag märkte dock ganska direkt att jag skulle ha behövt passivitetsträna där, för det var precis en sådan situation där han blir krävande och hela tiden vill ha en uppgift. Det brukar dyka upp när han tycker det är lite tråkigt, och det är för lite saker att titta på för att det skall vara intressant men ändå inte är helt lugnt. Så är han också ofta på lektionerna, då det finns lagom många hundar så han kan hålla koll på alla och det är lagom tråkigt så man kan kräva av matte att få något att göra. För är det helt dött så kopplar han av, och är det mycket intryck så kopplar han av. Hur som helst så kände jag dels att jag inte ville pressa honom till passivitet första gången vi var i den sortens miljö, dels ville skona de äldre från en gapande afghanhund med alldeles för mycket åsikter och dels så var det ju bara två andra hundar med så för att vi skulle räcka till så kändes det som att de äldre skulle få klappa mycket på honom. Dessutom var ju alla väldigt imponerade av pälsen och ville känna och så där. Däremot så varierade jag mellan att han blev klappad och att han fick göra tricks. Där kanske det var tur att de flesta var lite smådementa på ett eller annat vis eftersom vi inte kan så många trix ännu. Så det är ju trevligt att publiken blir lika imponerade tionde gången han snurrar, backar eller kramas som dom blev första gången. Dessutom tycker Cerberus att han är skiiiitduktig om han får uppmärksamhet när han gör något och det kan han gott få tro faktiskt.

Något som jag också reflekterade över var hur hans reserverade temperament som ju tillhör afghanen som ras visade sig i dessa situationer. Precis som jag redan visste så finner han sig i vad andra gör men han tar inte initiativ själv att tex pussas eller vara nära. Jag har ju tänkt att använda mig av just det draget så småningom, och det är just det som gör att många tycker om honom också. I det här fallet så fann han sig i när jag fysiskt ställde honom nära någon, höll i halsbandet och lät folk klappa och känna, men så fort jag släppte så klev han undan igen. Jag valde också att inte tvinga honom för mycket utan det klappades och sedan fick han backa något steg och så kanske göra någon liten konst eller så. Och så fick han massa godis förstås vilket var populärt från hans sida. Eftersom det här var första gången för honom så tror jag dessutom att han kommer förstå så småningom vad det är som gäller och bli mer villig till det hela. Men redan nu var det en dam som sög tag om hela halsen på honom och kramade, och han gjorde ingenting mer än att kliva ett steg bakåt när hon väl släppte. Och en annan dam gjorde lite morrliknande läten när han var framme med huvudet i knät på henne och han brydde sig inte om det heller. Så jag tror att jag har ganska goda förutsättningar att arbeta med ändå.

EfterÃ¥t var han faktiskt riktigt trött och lade sig och slappade pÃ¥ golvet de sista minutrarna. DÃ¥ hade han jobbat färdigt tyckte han och jag var faktiskt ganska stolt ändÃ¥. Ni kan ju gissa hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag fÃ¥tt höra att ”afghaner är ju dumma”, eller ”afghaner, dom har jag hört är korkade” osv. Och hur korkad var han pÃ¥ en skala? Inte alls faktiskt. Visst krävs det att man tränar pÃ¥ ett visst sätt, dansar glädjedans när han gör rätt och har en stor portion tÃ¥lamod. Men i den där självständigheten och pÃ¥hittigheten har jag ocksÃ¥ en självsäker, trygg hund som vet att matte löser saker men om matte rÃ¥kar vara borta sÃ¥ kan han lösa det själv med. Dessutom har jag en hund med en stor portion personlighet och ännu mer humor, som ena stunden springer lös i rastgÃ¥rden och pekar finger Ã¥t mig när jag vill gÃ¥ hem och som nästa stund vänder och vrider sig för att göra rätt och fÃ¥ den där himmelskt goda biten torkad lunga. Och visst, träningsvägen är inte alltid spikrak. Moment sitter inte pÃ¥ sekunden som mÃ¥nga andras. Han har inget behov av att invänta initiativ frÃ¥n mig eller ha ögonkontakt för att frÃ¥ga mig om lov. Däremot är han ju oändligt uppskattad bara i hur han gÃ¥r, hur han stÃ¥r, hans hÃ¥llning, hans päls och hans uttryck. Att en schäfer kan snurra och hoppa och greja pÃ¥ kommando det vet alla, men det är inte lika självklart att en afghan gör det. PÃ¥ grund av deras självständighet. Deras egensinnighet. För att inte tala om deras envishet. Men med rätt motivation och rätt metoder sÃ¥ gÃ¥r det. Och jag vet dÃ¥ att jag gör rätt, för afghanen jobbar inte för inget, och den gör det inte om den inte vill. Men Cerberus vill. För jag är matte och han är jag är bäst i världen och han är min. SÃ¥ han sitter och ligger och snurrar och backar. Och dÃ¥ är lyckan total. För jag har lyckats.

Har ni tänkt på hur enkelt det egentligen är att få människor att känna att dom har något gemensamt? Egentligen är det lite konstigt att folk är så slutna som dom faktiskt är, att det är få som tar kontakt med främlingar och att det nästan ses som lite konstigt att prata med någon på bussen eller att varna en hundägare för glas på vägen lite längre fram. Som om det vore fel, ett felaktigt beteende i ett samhälle fullt av koder, normer och oskrivna regler.

Hur mÃ¥nga har inte stÃ¥tt pÃ¥ en busshÃ¥llplats och bussen har ”försvunnit”. Eller suttit pÃ¥ ett tÃ¥g som är försenat eller ännu värre bara stÃ¥r stilla utan vidare information. Jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger det har hänt mig, och jag blir lika fascinerad varje gÃ¥ng över fenomenet som dÃ¥ inträffar. För plötsligt börjar folk prata med varandra. Man kan ha suttit tysta, var för sig eller bredvid varandra, i flera timmar, men plötsligt sÃ¥ vänder folk sig om, pratar med grannen eller nÃ¥gon en bit bort. Funderar vad som hänt, varför tÃ¥get stÃ¥r stilla, gnäller lite, börjar berätta om liknande upplevelser och vips sÃ¥ är gränser brutna och murar rivna. Ibland hÃ¥ller det i sig resten av resan, ibland Ã¥tergÃ¥r folk till tystnaden när tÃ¥get väl börjar Ã¥ka igen eller bussen dyker upp.

Nu när jag åkte hem från Skogås så var det ett kort pendeltåg eftersom det är lördagkväll. Detta resulterade i att tåget hamnade långt ifrån uppgångarna, vilket i sin tur resulterade i att människor kom springande för att ens komma ombord. Tågföraren stod halvt ut ur tåget och väntade in folk, och plötsligt började folk skratta och prata och skämta. De sista som kom fram tackade föraren med en klapp på axeln, stora leenden och vänliga ord. Och jag kunde inte låta bli att le. Där är det ju igen. Det där fenomenet. Något som liksom lättar upp stämningen. Gör att människor faktiskt kommunicerar. Visar uppskattning. Sänker garden lite.

Det händer givetvis på många olika sätt dagligen, men det finns uppenbarligen vissa situationer där det är extra tydligt. Och jag undrar då varför det krävs speciella yttre omständigheter för att få människor att förstå att vi är alla lika varandra? Jag tror absolut att man kan hitta något gemensamt med varje människa man möter, även om det känns som att man kommer från helt och hållet skilda världar. Om människor bara förstod det kanske världen skulle vara lite mindre hård och kall.

Jag har vänner som blir besvärade när främmande människor tar kontakt med dom och det är säkert jättevanligt. (Skaffa inte afghanhund då säger jag bara.  ) Själv kan jag förvisso också vilja få vara ifred ibland, men jag tycker inte heller att det är pest och pina för att någon pratar med mig, frågar om mina hundar eller bara småpratar lite. Faktum är att jag mött många intressanta människor och haft en hel del färgstarka möten på det viset. Som jag minns. Och jag undrar, hur skulle det ha varit annars? Blir det inte ganska grått och trist om man alltid vandrar runt sluten och tråkig.

Nu menar jag ju förstås inte att man måste kommunicera med allt och alla, men lite mer öppenhet skulle knappast skada. Speciellt inte här i Stockholm.

För övrigt är det trevligt att bli mött med leenden. Ett leende bekräftar att man syns. Att man är sedd. Att man existerar. Ett leende visar att man vänligt sinnad. Att man inte är så där långt ifrån varandra som det så ofta känns. Och framför allt att man har ett värde.

Ett leende är dessutom inte så jobbigt. Ett leende och ögonkontakt. Det kan göra underverk.

Descendants from Goro Fujita on Vimeo.

Nu har jag suttit och klickat runt pÃ¥ Facebook en stund efter en inbjudan till Sharafs hjältars grupp. Sharafs hjältar, eller snarare Elektra, arbetar mot hedersrelaterat vÃ¥ld pÃ¥ olika sätt. Det är bra. Det behövs. En sÃ¥dan grupp kan jag gÃ¥ med i. Men i den gruppen hade nÃ¥gon random medlem postat en länk till gruppen ”Riksnätverket Kvinna Rättslös när förövaren är Polis”.  Här är en bit ut gruppens egen beskrivning:

”Ett stödnätverk som vill stödja dig som brottsoffer till Polis,men ocksÃ¥ främja en radikal förändring inom Svensk Polismyndighet där misshandlade/vÃ¥ldtagna kvinnor till Polismän idag är i stort sett rättslösa .Men ocksÃ¥ för dig som vill stÃ¥ upp & visa ditt ansvar att ta avstÃ¥nd frÃ¥n maktmissbruk & för att lika inför lagen verkligen blir lika inför lagen.Som misshandlad kvinna till en Polisman är man mkt utsatt som lille David mot Goliat…men kom ihÃ¥g…vem vann….?”

För det första anser jag det högst oseriöst och extremt tveksamt när folk försöker starta nÃ¥gon slags förening och inte ens bemödar sig rättstava sina texter, sätter mellanrum pÃ¥ RÄTT ställen o.s.v. Och JO, det har betydelse även om sakfrÃ¥gan skulle vara god. Det handlar om TROVÄRDIGHET. Dessa slänger sig dessutom med ett uttryck som jag faktiskt inte förstÃ¥r. Vad är en ”vÃ¥ldtagen kvinna till Polisman” för nÃ¥got? Jag har aldrig hört talas om det begreppet förut. Mäns vÃ¥ld mot kvinnor, javisst. Möjligtvis polismäns vÃ¥ld mot kvinnor dÃ¥? Men vem är en kvinna till en polisman? Är jag en kvinna till Emil dÃ¥? Man är väl för sjutton inte till nÃ¥gon? Det lÃ¥ter ju helt hemskt.

När någon i gruppen ifrågasätter begreppet, eller snarare faktiskt bara undrar vad som menas, får personen ett snäsigt svar om att det förstår väl vem som helst att det är en som är gift/sambo/frånskild/helt enkelt inte ens känner någon som är polis och sedan utsatts för övergrepp av denne. Och att relationen väl KNAPPAST har någon betydelse.

Eh. Jo. Det har den. För vet ni vad? Man mÃ¥ste tänka pÃ¥ vad man säger även indirekt. Som att man är nÃ¥gons. Eller som jag skrev i inlägget om förebyggande, att man indirekt förutsätter att allt gÃ¥r Ã¥t helvete annars. Man mÃ¥ste tänka igenom saker när man väljer att göra en slags politisk frÃ¥ga av nÃ¥got och man mÃ¥ste tänka pÃ¥ vad man vill att det ska handla om. Är det värre att bli utsatt för övergrepp av nÃ¥gon som arbetar som polis? Är det relevant vad gärningspersonen har för yrkestitel? Är det värre för den som blir ”offer” om det är av just en polis? I vilka lägen dÃ¥ och varför? Är det värre att vara kvinna och bli utsatt än att vara man? Varför väljer man att arbeta med just kvinnor och inte bara emot polisers vÃ¥ld i stort?

Och framför allt, hur väljer man att formulera sig? Ska man skapa ett nytt begrepp kanske det är bra om det är otvetydigt vad det faktiskt innebär. Jag kan inte säga att det var uppenbart för mig om man menade kvinnor i förhÃ¥llanden med män som arbetar som poliser eller om det handlar om kvinnor som utsätt för övergrepp ”pÃ¥ stan” av arbetande poliser. Om frÃ¥gan uppstÃ¥r kanske man behöver förtydliga sig lite, oavsett om det är meningen att täcka in alla fallen. DÃ¥ fÃ¥r man helt enkelt förtydliga just det.

Jag förstÃ¥r för övrigt att man menar att det är värre att en polisman utsätter nÃ¥gon för övergrepp med tanke pÃ¥ att en polis skall finnas där för att göra oss trygga. DÃ¥ under förutsättningarna att polisen var i arbete och utsatte nÃ¥gon som kanske sökte kontakt med denne för att fÃ¥ hjälp av just en polis. Jag kan ocksÃ¥ förstÃ¥ att man inte vill ha ”rötägg” i poliskÃ¥ren och att man anser det farligt att ha män som begÃ¥r övergrepp ”privat” som annars är arbetande poliser. Det hÃ¥ller jag sÃ¥klart med om. Det finns mÃ¥nga olika perspektiv att se pÃ¥ saker ur, och givetvis skall poliser vara bra människor som lever som dom lär sÃ¥ att säga. Men det finns flera olika frÃ¥gor och min poäng är att man bör vara medveten om dessa, samt som sagt vad det är man säger egentligen.

Det jag ställer mig tveksam till är dessutom att så många verkar göra saker till kvinnosaksfrågor i onödan. Man målar så himla lätt in kvinnor i hörn, som offer som det bara är synd om. Jag har svårt att förstå varför man så ofta gör skillnad på saker när det gäller män och kvinnor. Om det innebär helt skilda resultat så visst. Men så himla olika är vi ju faktiskt sällan. Jag är tveksam till att jag hade tyckt det var värre om mannen som utsatte mig för övergrepp hade råkat vara polis, jag brydde mig liksom inte om titeln på hans yrke. Faktum är att jag inte brydde mig så mycket om något annat än smärtan och i efterhand givetvis vilka följder det gett mig. Jag tror heller inte att det är lättare för en man som utsätts för övergrepp/våld, för även om man utsätts för olika samhällsnormer, erfarenheter, känsla av smärta o.s.v. så bottnar det ju fortfarande i skamkänslor, förödmjukelse, rädsla, smärta och så vidare. Varför skulle det vara värre eller ej för något speciellt kön?

Jag tror helt enkelt inte att det är rätt väg att göra en kvinnofråga (eller mansfråga för den delen) av varenda fenomen här i världen. Däremot anser jag absolut att man skall uppmärksamma problematiken och kritisera det. Poliser (oavsett kön) skall inte förgripa sig på andra (oavsett relationer och kön) lika lite som dom skall stjäla bilar och sälja knark.Det är självklart.

Dessutom skall man, när man uppmärksammar och kritiserar, lära sig stava och uttrycka sig korrekt. Det är också självklart. Och en fråga om trovärdighet. Minst sagt.

Det är lustigt det där hur saker faller sig. Hur en och samma sak kan framstå så olika beroende på vem som är betraktaren. Som om det vore två vitt skilda ting. Som solen och månen, svart eller vitt, helvetet eller paradiset.

De flesta saker har givetvis flera nyanser och ses sällan med endast en inblandad känsla, tanke eller minne. Men det är ändå intressant att fundera över.

Inför en föreläsning jag skall hålla angående självskadebeteende bläddrade jag i en självbiografi skriven av Sofia Åkerman. Och där beskrev hon det. Paradiset. Hon beskrev hur hon åkte till ett mysigt hus i blåbärsskogen, åt glass i solen och fick för en gångs skull må bra. Hennes paradis hette Ljusterö.

Ljusterö. Mitt egna lilla helvete.

Jag överlevde ön. Jag klev ur skärselden med livet i behåll. Denna vilseledande vackra yta med glittrande hav, soluppvärmda bergsknallar, barrdoftande skogar och stora, härliga fält som lockar till att galoppera i full fart tills tårarna rinner. Så förrädisk, förförisk, lockande. Där döljer sig Mörkret. Evighetsskuggan. Skräcken. Där vilar Drömätaren och Hoppförstöraren och inväntar intet ont anande själar att förstöra. Bakom de vackra idylliska fasaderna lever ångest, misär, depression, stagnation, alkoholism och evigt mörker. Evigt mörker.

Min barndoms ö. Där min barndoms själ förstördes. Manglades. Begravdes levande.

Givetvis är det inte fullt så enkelt. Jag hatar inte. Jag vill bara inte återvända. Ibland saknar jag det. Att känna till varenda stig. Att leka i träden och springa i gångarna som skapats i buskarna. Att dricka farmors hemgjorda saft och äta mormors smörstekta pannkakor. Bekantheten i mörkerhuset, att veta vart Mörkret befinner sig genom att veta vart det knarrar i golvet, sitta livrädd i farstun, gömma sig för mörkersjälarna där utanför. Det bekanta. Det jag kan. Det jag känner till. Det jag faktiskt kan och är bra på. Min forna sanning i min själs helvete.

Så visst är det lustig för mig att läsa i en bok om någon annans paradis på Ljusterö. Ön som förrådde mig så brutalt. Som tog ifrån mig allt.

Mitt helvete.

NÃ¥gon annans paradis.

Lite blandade bilder från när vi var hos uppfödaren och lekte med syskon till Zoria, plus två salukivalpar.

Vi har filmat lite trick.

Idag är jag och hundarna ensamma hemma med Emil är med sitt jobb i Kalmar. Det känns väldigt tomt och tyst faktiskt, men jag ska passa på att ta ett långt, varmt bad, läsa en massa och krypa i sängs extra tidigt. Vi krigar alltid lite med tiderna eftersom jag är kvällstrött och vaknar tidigt medan Emil är uppe sent på kvällarna/nätterna och sedan vill sova på morgonen, så nu kan jag sova supertidigt utan att skämmas. Dessutom hostar jag så mycket att jag har ont i magen så lite vila kan nog vara välbehövligt.

I mÃ¥ndags och tisdags var jag pÃ¥ en internationell konferens om förebyggande arbete för barn/ungdomar. Den var pÃ¥ Fryshuset och anordnades av IPACY ”Implementing Preventive Actions for Children and Youth, och hölls nere i ”Klubben” som alltsÃ¥ är en nattklubb. Kändes lite lustigt att sitta i ett svartmÃ¥lat rum med en stor scen ihop med en massa människor frÃ¥n diverse olika länder. Hur som helst sÃ¥ var det intressant. Jag saknade dock vissa saker, kritisk som jag är. Men det har ju ocksÃ¥ att göra med vad man brinner för för grupp t.ex. och just där sÃ¥ talades det mest om att förebygga brott, vÃ¥ld och droger m.m. och inte särskilt mycket om hur man fÃ¥ngar upp de unga som inte riktigt syns och som riskerar att falla ur systemet pÃ¥ annat sätt. Dessutom störde det mig att en av föreläsarna pratade om riskfaktorer men sade inte ett ord om hälsofaktorer. PÃ¥ samma sätt var det nÃ¥gon som nämnde att det finns en fara i att arbeta förebyggande genom bland annat stigmatisering, men ingenstans nämndes det främjande arbetet. Man kan faktiskt arbeta bÃ¥de förebyggande och främjande, och det främjande arbetet är ju faktiskt förebyggande ocksÃ¥. Fast utan den lite negativa undertonen av att man förutsätter att nÃ¥gon faktiskt skulle hamna snett utan insatsen.

Bla bla bla. Jag kan prata i evigheter om sådana saker. Och för övrigt saknar jag lite att ha någon annan att prata med som brinner för samma sak. Eller åtminstone brinner för något lika kraftigt som jag.

En annan sak jag saknar är tjejkompisar. Nu träffar jag ju så mycket folk om dagarna att jag inte har något jättestort behov av att träffa så många fler, men jag saknar att hänga med lite skojiga tjejer som man kan prata med, skratta med eller förklara den där onda känslan inuti för. Mina vänner är kvar i Gbg och här uppe känner jag inte så många. Imorgon kommer Maria på snabbvisit när hon skall till Uppsala för att se thai-SM. Det ska bli roligt att träffa en kamrat en stund. Jag ser fram emot det. Verkligen. Nu hoppas jag bara att tåget inte ställs in eller så, SJ verkar ju inte gå att lita på så bra i dessa tider.

Mitt hjärta blödde lite extra idag förresten. Jag är ju en riktigt blödig typ pÃ¥ riktigt, men idag blev det sÃ¥ där sÃ¥ att man blir sÃ¥ rörd sÃ¥ det hugger till i bröstet. PÃ¥ Fryshuset hÃ¥lls Lovely Days under alla skollov. DÃ¥ har man blandade aktiviteter som t.ex. basket, sÃ¥ng, dans, skridskor osv som man mÃ¥ste anmäla sig till, och sÃ¥ en del öppna verksamheter som pyssel, knep, knÃ¥p, pingis, biljard osv. Jag höll i lite självkänslepyssel där man fick fota sig själv, skriva ut bilden och sedan mÃ¥la runt omkring, klippa ut affirmationsord att klistra dit, skriva vad man är bra pÃ¥ m.m. En liten kille i 10-Ã¥rs Ã¥lder gjorde först ett porträtt och smÃ¥pratade lite, ritade Ola frÃ¥n melodifestivalen för han gillade att titta pÃ¥ det och sÃ¥ klippte han ut ett jättefint hjärta och skrev ”pappa” i. Inte nog med att jag har lite pappakomplex och alltid blir lite blödig när det gäller pappor sÃ¥ var det ganska uppenbart att det fattades en mamma. Jag försöker alltid tänka mig för sÃ¥ att man inte säger för direkta saker förrän man kollat av läget, eftersom jag vet hur det känns att behöva hÃ¥lla med för att slippa berätta jobbiga saker när nÃ¥gon egentligen trampar en pÃ¥ tÃ¥rna. Hur som helst sÃ¥ kom han tillbaka efter en stund och frÃ¥gade lite försynt om han fick göra en till, för han gillar att rita. Självklart fick han det. Den här gÃ¥ngen blev han lite modig och klippte ut en hel rad med ”ascool” eller nÃ¥t sÃ¥nt. SÃ¥ limmade han dit dom, fem stycken ”ascool” runt fotot pÃ¥ sig själv, och sÃ¥ sade han: ”Hihi! Jag är ascool… fast.. jag vet inte om det själv.”

Åh mitt hjärta! Man ville ju bara krama ungen och säga att han är coolast i hela världen! Men jag sade att han får ta med sig sin bild hem och så får han berätta för sig själv att han faktiskt är ascool, så till sist kommer han veta om det själv också.

Fina unge!

Han var för övrigt i gott sällskap av en massa andra fina ungar och jag tror jag kanske vet vad jag vill göra i framtiden nu. Faktiskt. Eller jag vill ju alltid en hel massa, men jag skall försöka tänka ut något som passar ihop med det koncept jag vill göra. Förutom att läsa vidare då förstås.