Cebbe och jag övar såklart en hel del just nu. Jag önskar visserligen att det blev mer av det, men när man är hemifrån 12- 15 timmar varje dag så finns det inte så mycket ork över faktiskt. Eller så är jag väl bara slö. Kanske. Vi försöker iallafall öva en sväng varje morgon när vi väntar på tåget, och så en stund varje kväll. Inte långa stunder heller, då ledsnar han och får lite svårt att fokusera om det inte gäller sådant han redan kan förstås.

Nu skulle jag ge mig pÃ¥ att öva in ”skäms” eller snarare kanske ”är matte pinsam?” och det brukar man lättast göra genom att sätta en tejpbit eller post-it-lapp över ena ögat. Dom brukar dÃ¥ instinktivt försöka ta bort den med ena tassen och dÃ¥ kan man klicka. Cerberus däremot, min snälla älskade finhund, han är sÃ¥ van vid att matte gör konstigheter. Och gör matte nÃ¥got sÃ¥ lÃ¥ter man matte göra nÃ¥got. Man säger inte emot, helt enkelt. Jag började prova att sätta pÃ¥ honom en mössa och dra ner denna över ögonen pÃ¥ honom. Ingen reaktion. Jag satte för ena ögat med en tejpbit. Ingen reaktion. Cerberus sitter bara snällt och väntar pÃ¥ att matte ska göra nÃ¥got. Eftersom tejpen inte är den bästa sÃ¥ lossnar den ganska snabbt bara av att sitta där, men jag försöker ändÃ¥ vänta. DÃ¥ lägger han sig bara ner. SÃ¥ provade jag att sätta en tejpbit tvärs över bÃ¥da ögonen. Ingen reaktion. Han sitter snällt kvar som vanligt, och glider ner i liggandes. Och väntar. Och väntar. Till slut hÃ¥ller jag pÃ¥ att skratta ihjäl mig, sÃ¥ jag avbryter istället. FÃ¥r nog skaffa nÃ¥gon bättre tejp som stör honom mer, eller komma pÃ¥ nÃ¥got annat.

Baksidan av att ha en hanterad, van hund. Haha!

Lite uppdatering angående terapihundkursen igen då, för den som är nyfiken.

I onsdags var det dags igen. Det känns verkligen hur kort tid det är med tre timmar, och när folk kommer in på sidospår och frågor som kanske inte har med det exakta momentet att göra så rinner dyrbar tid iväg. Jag har inte haft så många frågor ännu faktiskt, utan försöker höra vad Sara säger och tänker att vissa saker kommer klarna med tiden. Många vill såklart veta exakt vad en terapihund kan göra, men det är ju just det som är grejen. Dom kan jobba med i princip vad som helst. Bara man har en plan bakom det hela, tänker iallafall jag själv.

Lite tråkigt för mig med är ju att jag inte har någonstans att göra av Zoria under tiden, så jag måste ta med henne för att ens kunna gå kursen. Trist främst för att det är ett till snöre att hålla ordning på, även om hon faktiskt sköter sig otroligt bra och mest bara ligger och tittar. Men jag hatar att vara i vägen eller känna som att jag gör något dumt, och det är liksom trångt så det räcker i lilla lokalen. Så jag ber om ursäkt till övriga kursare att jag har valpis med mig. Dom är hos dagmatte i Skogås om dagarna just nu, och jag hinner inte ut dit och hämta dom, sedan hem, och sedan ut dit igen. Så just nu får hon hänga med tyvärr. Jag hoppas på att komma på någon braig lösning fram över.

Leka och springa är ett måste, speciellt för affar, och en bra paus från träning. Snälla Cerberus lekte idag med 5 afghanvalpar och 2 salukivalpar. Valpar är skojiga just för att dom alltid vill leka. (Foto: Khaos)

Hur som helst sÃ¥ började vi lite smÃ¥tt pÃ¥ apportering. Ojojoj vad jag kommer fÃ¥ färga hÃ¥ret den här vÃ¥ren. Jag lär bli grÃ¥hÃ¥rig av just apporteringen. Afghaner är kanske inte direkt kända för att hämta saker direkt, inte ens när man kastar en pinne Ã¥t dom om man nu fÃ¥r för sig att göra det. Däremot är det, hos Cerberus, en favoritlek att ha en leksak/pinne/vad som helst som han ska stjäla och sedan bli jagad. Sedan ”tappar” han saken som en annan hund ska försöka ta ifrÃ¥n honom, sÃ¥ han mÃ¥ste tokskynda sig och sedan ruuuusar iväg igen i en väldig fart. Men ja, det är snudd pÃ¥ enda gÃ¥ngen som han tar saker i munnen.

Klicker är för övrigt världens bästa grej. BÃ¥da afghanerna fattade grejen pÃ¥ en gÃ¥ng, och grunden till ”haka” tränade vi in pÃ¥ tre smÃ¥ korta klicktillfällen. Nu gäller det bara att fÃ¥ det att sitta i alla lägen. Här hemma är inte direkt nÃ¥got problem. Det är nÃ¥got jag fÃ¥tt inse ocksÃ¥. Att det är där afghanen i honom kommer in. Den där biten att ”ja, jag gör när jag vill”. Finns det nÃ¥t intressantare sÃ¥ passar det helt enkelt inte herrn, dÃ¥ tar han inte ens smarriga godisar utan lägger pÃ¥ ignoransen helt. Men träna träna träna.

Det är ju dessutom fÃ¥ saker som Cerberus inte rÃ¥kar ut för i vardagen, sÃ¥ jag tror jag har en ganska bra grund. Självklart är vi inte inne pÃ¥ vÃ¥rdavdelningar och dylikt, men varje dag Ã¥ker vi tunnelbana/pendeltÃ¥g/buss. Vi Ã¥ker hissar, bÃ¥de vanliga hemmahissar i huset och äckelhissar vid tunnelbanan. Sedan han var valp har vi Ã¥kt vanliga tÃ¥g och x2000 där folk kliver rakt över honom hela tiden. (eftersom hundavdelningen har den otroligt strategiska platsen i mitten av tÃ¥get, bredvid bistron. Heja.) Han trängs bland människoben i rusningstrafiken pÃ¥ pendeln, vi hänger pÃ¥ centralstationen och väntar pÃ¥ tÃ¥g, vi gÃ¥r pÃ¥ t-centralen eller pÃ¥ promenad inne vid ”plattan” där mängder av folk vill klappa, fota och prata.

Senast idag när vi satt och väntade pÃ¥ tunnelbanan i sällskap av Zorias kullsyster Diva sÃ¥ kom en typiskt ”skum man” med alla möjliga träningsattribut. Cerberus satt pÃ¥ sitt favoritsätt med rumpan upp bredvid mig pÃ¥ bänken, bakbenen dinglandes och framtassarna i golvet medan Zoria och Diva lÃ¥g bredvid. Mannen, som pratade nÃ¥gon sluddrig tyska, saknade tänder, luktade lite konstigt och hade en gigantisk ryggsäck pÃ¥ ryggen böjde sig rakt över Cerberus, klappade honom pÃ¥ huvudet och pratade en massa som jag trooor var att det var en fin hund. Han var iallafall glad, sÃ¥ mycket uppfattade vi. I gengäld fick han en nosdutt i ansiktet av Cerberus. I övrigt reagerade inte Cerberus alls, han satt lugnt kvar och lät mannen klappa. Han vandrade sedan vidare till Zoria och Diva som inte heller reagerade nämnvärt utan bara snurrade ett varv pÃ¥ svansen och lät honom hÃ¥llas. Självklart var jag beredd hela tiden IFALL nÃ¥gon av hundarna skulle signalera att det var otäckt, bÃ¥da mina backar dÃ¥, men jag sÃ¥g det som ett bra tillfälle att öva lite faktiskt.

Det där är dock nÃ¥got som Cerberus är van vid. Afghaner drar ju alltid ögonen till sig, och speciellt Cerberus vad det verkar. Eller sÃ¥ kanske det är för att matte ser sÃ¥ söt och snäll ut, vem vet. Oavsett vilket sÃ¥ har vi mött allt frÃ¥n vuxna som bara vill klappa och prata, till en hel klass av lÃ¥gstadiebarn, en grupp tonÃ¥rsgrabbar frÃ¥n gothiacup, ett gäng ”pundare” som dyker upp som gubben i lÃ¥dan och sÃ¥ mÃ¥nga ”alkisar” att vi tappat räkningen. För övrigt tycks det vara mÃ¥nga utsatta, alkohol- eller drogberoende, som haft afghan en gÃ¥ng pÃ¥ typ 60/70-talet. JättemÃ¥nga har blivit sÃ¥ glada att dom nästan fÃ¥tt tÃ¥rar i ögonen när dom berättar om sin gamla afghan som inte lydde för fem öre och som var mer vild än tam, samtidigt som dom klappar Cerberus som sÃ¥klart stÃ¥r snällt.

I övrigt tar vi varje tillfälle i akt att träna lite saker som redan sitter. Hittills har vi tränat på Södra station när vi  väntade på pendeltåget, på T-centralen och på centralstationen. Då kör vi vanliga sitt och ligg, och så kör vi snurra, buga, kram, high five och haka. Så småningom ska jag försöka göra lite på själva tunnelbanan med, men än så länge tror jag att det bara skulle misslyckas då han ofta är mer intresserad av att titta på människor och sånt där eftersom folk är stilla. Men det kommer det med.

Jag är iallafall stolt över mina fina hundar, och då speciellt över Cerberus som faktiskt är en klippa i de flesta lägena. Alla dom som sagt att afghanhundar är dumma ska få äta upp sina hattar, så det så! Dom är intelligenta både när det gäller att hitta på hyss och stjäla söndagsmiddagen på smidigast sätt, och när det gäller att lära in ett moment på kort tid. Det som brister är ju att få dom att lyda blint. Det går antagligen inte. Afghanen tycks ha en inbygd plus- och minuslista i huvudet där allt vägs för och emot. Så det gäller att be snällt och visa hur roligt det är att göra något.

Jag misstänker för övrigt att jag kommer få göra en skriftlig ansökan till Prins Cerberus för att få honom att apportera. Och att handläggningstiden kommer vara värre än hos alfakassan.

Så nu ska vi öva.

Hoppas det går bra för alla andra kursdeltagare och att ni tycker att det är lika roligt som jag!

Tänk att aldrig ha fått höra att man är bra. Eller att man klarar något. Tänk att aldrig vara trodd på, eller betrodd. Tänk att aldrig ha haft någon bakom sig, som stöttar och finns kvar vad som än händer.

Det är verklighet för så fruktansvärt många. Fler än man tror.

Jag har funderat mycket på det där med en andra chans. Vem förtjänar en sådan? Finns det ens någon som inte förtjänar en? Och i sådana fall,vem har rätt att avgöra vem som gör det och vem som inte gör det? Vart går gränsen?

I min värld förtjänar alla en andra chans. Och nu menar jag givetvis inte att du ska ge någon som gjort dig illa en till chans. Att du ska bli tillsammans med det där elaka exet igen. Eller att personen som slog dig ska få träffa dig igen. Nu pratar jag om chanser till livet. Jag kan helt ärligt säga att jag anser att alla förtjänar en andra chans till livet. Jag anser att vi måste förstå vilka förutsättningar människor lever under, och tro på deras kraft och möjlighet till förändring. Med rätt redskap, förstås. Förutsättningarna måste förändras.

Hur gör man då?

Det finns självklart en massa olika vägar att gÃ¥. Och jag tror pÃ¥ alla. Vissa behöver djupgÃ¥ende psykoterapi, eller kognitiv beteendeterapi för att lära om till nya beteenden. Vissa behöver en mentor som varit i samma situation. Vissa behöver stöd frÃ¥n andra som fortfarande är i samma situation medan Ã¥ter andra bara behöver känna nÃ¥gon form av samhörighet. Eller vara betrodd. Litad pÃ¥. Eller att nÃ¥gon tror att dom faktiskt klarar nÃ¥got. Att nÃ¥gon finns där, och stÃ¥r kvar. NÃ¥gon som skiljer pÃ¥ person och handling. NÃ¥gon som vÃ¥gar vara rak och ärlig. ”Ja, jag tycker faktiskt att du var helt jävla dum i huvudet som gjorde det där nu och jag är djupt besviken. Men jag vet att du kan och jag tycker om dig ändÃ¥.”

”Jag stÃ¥r kvar.”

Jag tror att man kan förändra sÃ¥ mycket genom gemenskap. Samhörighet. Delaktighet. Saker där alla behövs och alla är lika värda. Alla metoder fungerar inte pÃ¥ alla. Men ibland mÃ¥ste man vÃ¥ga prova nÃ¥got nytt. Som Lugna Gatan. det är nästan skrattretande hur ”rädda” vissa tycks vara för det projektet. ”Oj hjälp, dom som arbetar med vÃ¥ra barn har varit kriminella.” Ja men vilka tror ni blir mest hörda? Tror ni att kidsen i förorten ska acceptera nÃ¥gon moderat med lejonman som kommer och predikar för dom att brottslighet kostar pengar? Kanske inte va? Däremot nÃ¥gon som varit där själva, nÃ¥gon som kan berätta vilket helvete det är och tala till dom som om dom är pÃ¥ samma nivÃ¥. Det hjälper. SÃ¥ vad är ni rädda för?

I ett rum på Fryshusets 8e våning sitter det ett brev från Polisen till just Lugna Gatan. Ett brev där dom tackar för Lugna Gatans insats vid en stor street-fest, och där dom ger Lugna Gatan stor cred för att deras närvaro höll så många lugna.

SÃ¥ ser verkligheten ut.

Jag undrar hur många kritiker som varit där. Hur många som ens brytt sig om att fråga.

Hur som helst. Jag snubblade över ett annat projekt som jag imponeras över. Ett projekt från Filippinerna där man vid Michael Jacksons död gjorde en danstribute med 1500 intagna vid en fängelseanstalt. Och sedan har dom fortsatt.

Och jag tycket det är så underbart! Förstå vilken gemenskap det blivit. Någon har börjat tro på dom. Och varje enskild individ är med i ett jätteprojekt. Visst kan man diskutera baksidor med. Är det okej att det kommer kändisar dit för att dansa med dom? Vad är det för straff? Osv.

Men vart leder egentligen straff i den gamla hederliga, våldsamma bemärkelsen? Föder inte det bara mer ilska och bitterhet? Är det verkligen det som det behövs mer av i kriminella människor?

Och nej, jag tror inte alla kan räddas av att börja dansa. Men jag tror att var sak har sin plats och jag tror att man ska öppna upp gamla traditionella områden för mer nyskapande projekt. Det är så jäkla coolt helt enkelt, och jag tackar verkligen den mannen som startade det för att han vågade.