Bloggbomb delux av matte! Tur att jag finns här och kan skriva lite korta och intetsägande inlägg också!

Ingen träning idag heller, foten får vila tills imorgon. Körde mage på gymmet, vi har lyckats hitta några bra cirklar och övningar att göra så man blir riktigt mör och go i magenmusklerna. Jag brukar tycka det är svårt att få bra fokus på mindre muskler som mage och armar, men tror vi lyckades bra idag. Får se imorgon om jag har träningsvärk eller inte!

I avsaknaden av träning så har jag meckat lite med en design till Anders för hans nya salong. (eller, hyrstol är det väl. Men ändå)

Det ska bli ett litet experiment med sociala medier osv. Jag jobbar ju med att hjälpa andra företag dagarna i ända, men för att kunna utvecklas och kunna lyckas med det så måste jag ha lite egna projekt som jag kan ta lärdom av. Vi får se hur det går.

Här är layouten jag tagit fram än så länge iaf:

Jag funderade på det här med förhållanden häromdagen. Inte nödvändigtvis parförhållanden, utan alla typer av relationer, och det faktum att saker skall gälla åt båda hållen. Det är ingen lätt sak. Jag vet att många skrattar över människor som är styrda av någon annan. En kille som är toffel. En tjej som byter intressen. Någon förändras. Träffar inte sina gamla vänner i samma utsträckning. Och det finns alltid någon som har en åsikt om det.

Min fundering var hur många som tänker ett steg längre? Hur många funderar över bakomliggande faktorer? Är killen en toffel eller är han helt enkelt nöjd med att vara hemma med sin partner? Är tjejen verkligen helt och hållet osjälvständig, eller får man nya intressen när man lär känna nya människor? Förändras man enbart på grund av en enda människa, eller förändras man för att man utvecklas hela tiden? Slutar man träffa sina gamla kompisar för att vara dum, för att man inte längre gillar dom, för att ens partner säger att man inte får, eller gör man det för att man utvecklas åt olika håll? Och någon som verkar styrd, kan det vara så att personen gör något av ren skär vilja?

Jag har ocksÃ¥ funderat pÃ¥ det där med att samma regler skall gälla för bÃ¥da parter i ett förhÃ¥llande. Pratar man med folk sÃ¥ är alla i princip alltid rörande överens om att javisst, sÃ¥ skall det givetvis fungera. Det tycker jag ocksÃ¥. Men varför säger vi sÃ¥ när vi vet att det inte fungerar sÃ¥ i verkliga livet. Inte för alla. ”Nähä, men dÃ¥ ska det ju göra det!” ”DÃ¥ är det fel pÃ¥ deras förhÃ¥llande!” ”Hon borde lämna honom, sÃ¥ kontrollerande som han är!”. Ã…sikterna är ofta mÃ¥nga. Allra helst om saker man inte vet nÃ¥got vidare om. Men vad ger oss rätt att döma andra?

Jag är själv sådan som har svårt för det där med förtroende. Jag har 100 % koll på vad jag själv tänker och känner, och jag har lika stor koll på vad jag gör. Därför tvivlar jag aldrig på mig själv. Jag har givetvis ingen som helst kontroll på vad min partner tänker. Eller känner. Eller gör. Och det kan vara förödande för mig. Det skrämmer mig. Jag är helt enkelt livrädd för det faktum att jag inget vet egentligen. Jag kan bara lita på någons ord. Men hur gör man det när man aldrig någonsin tidigare kunnat lita på någon? När ingen bevisat för en att man gör rätt i att ge någon annan ett så stort förtroende. Hur gör man då? När det kan vara förödande att bli sviken bara en endaste liten gång till?

Ibland kan jag känna att man kan låta mig vara. För någon som känner obehag när min respektive skall komma in genom dörren, eller när han ringer och jag inte i förväg vet vad det gäller. Eller som tror att alla andra är bättre än vad jag är, och om jag inte passar mig så blir jag övergiven så som jag alltid blivit förut. Eller som fått lära sig att om man litar på någon så får man ont. Så ont att man vill ta sönder sig själv. Och man duger aldrig. Det spelar ingen roll vad man gör, man duger aldrig. Att jag är osäker på min respektive i förhållande till andra människor kan faktiskt kännas som ett ganska futtigt problem i förhållande till många andra saker som jag ständigt måste tänka på. Så varför ska någon annan komma och ha åsikter om vilka regler som gäller i just mitt förhållande? Den jag är tillsammans med är ju medveten om hur jag fungerar och hur mycket stöd jag ibland behöver, det är inget jag hymmlar med utan snarare något jag faktiskt jobbar med för att ta mig framåt.

Ändå är jag ofta rädd att uppfattas som rabiat flickvän. Kanske för att jag faktiskt är rabiat ibland, men inte menar något illa med det. Jag tror det är i filmen Gröna milen som en kvinna blir så sjuk att hon personlighetsförändras, och de andra ser bara hur elak hon blir och förstår inte alls hur mannen kan stanna, medan hennes man som vet sanningen faktiskt stannar hos henne för att han älskar henne. Vet inte om det är i den filmen, men jag identifierar mig lite med det. Jag har otroligt många problem i min vardag. Inte så att det påverkar någon annan. Inte heller så att det påverkar studier eller jobb i någon större utsträckning. Därför förstår folk inte det. Det man inte ser finns inte. Men för mig finns det. Och därför också för den jag delar mitt liv med. Därför är jag rädd. Jag är rädd att människor skall börja titta snett på Emil för att han är tillsammans med någon som mig. Jag är rädd att folk ska tro saker som inte är riktiga. Jag är rädd att folk skall tro att jag bara är jobbig och trasig och aldrig är en bra flickvän. Jag är rädd och orolig, både för hans och min skull.

Jag vet inte hur många gånger jag tagit personligt illa vid mig när folk skämtar om att det är tjejers fel att killar slutar träna. Det finns nog inget jag supportar så mycket som Emils träning. Det är jag som undrar vad som är fel när han stannar hemma från den. Det är jag som blir orolig om han verkar opeppad. Det är jag som dras med hans humörsvängningar inför tävling. Jag är stolt över hans engagemang i det hela. Jag vill gärna göra allt jag kan i att stötta i tunga perioder. Och jag är gärna med i bakgrunden påtävlingar. Därför blir jag trött när man som flickvän blir stämplad som något negativt. För jag tycker enbart att det är positivt. På riktigt. Många saker har jag problem att hantera, men verkligen inte det.

Och så undrar jag om jag är den enda som har svårt i förhållanden. Är jag den enda som är dysfunktionell och hela, hela tiden måste stanna upp och tänka efter? Är Emil den enda som måste stötta sin partner i vägen mot ett helare liv?

Ibland känner jag att jag bara vill skrika ut vad jag varit med om i mitt liv. Att jag vill att alla skall veta, för att jag vet att folk har lättare att acceptera saker om dom vet att det finns en anledning bakom. Samtidigt vet jag ju att jag måste ha gränser. Att jag får berätta om allt om jag vill, men att jag inte skall behöva göra det för att rättfärdiga mig själv. Jag vet det för att jag har fått lära mig det. För att jag jobbat så mycket med mig själv att jag fått resultat. Men det vore så enkelt. Den Enkla Vägen. Och jag känner så ofta att jag behöver just rättfärdiga mig. Försvara mig. Förklara.

Varför känner jag så?

I kurslitteraturen som jag hÃ¥ller pÃ¥ och läser (Mellan makt och hjälp) sÃ¥ talar dom om ”offer” vs. ”utsatt”, där dom beskriver att man genom sprÃ¥ket bygger upp en egen subjektiv verklighet och vÃ¥r egen plats i den. Författaren skriver att de begrepp vi väljer att beskriva oss själva med är viktiga för vÃ¥r självkänsla och vÃ¥r självbild, och att man därför skall vara medveten om att människor som blivit utsatta för övergrepp mÃ¥nga gÃ¥nger föredrar att använda termen ”utsatt” istället för ”offer” när dom beskriver sig själva.

Jag funderade sÃ¥klart pÃ¥ detta och jag tror att jag aldrig kallat mig själv för offer. Även om jag förstÃ¥r att jag till viss del är det sÃ¥ känns det som en hemsk roll att tillskriva mig själv, och nÃ¥got jag inte alls kan identifiera mig med. Utsatt dÃ¥? Tja,  kanske. Det använder jag säkert oftare. Jag var utsatt för nÃ¥got under en lÃ¥ng tid. Men personligen använder jag nog ordet ”erfarenhet” betydligt oftare. När jag försöker förklara varför jag reagerar annorlunda än andra pÃ¥ nÃ¥got sÃ¥ hänvisar jag till min erfarenhet. När jag försöker förklara för Emil vad vi kommit fram till i min terapi, när vi hittat nya nycklar, sÃ¥ talar jag ofta om att jag med min erfarenhet i bagaget reagerar si och sÃ¥. För jag vet inget annat. Det är vad jag lärt mig fungerar. Eller sÃ¥ jag lärt mig att man mÃ¥ste bete sig. PÃ¥ grund av min erfarenhet.

Om man funderar vidare pÃ¥ det där sÃ¥ kan man ju se bÃ¥de positiva saker. Att vara offer lÃ¥ter negativt. Men sÃ¥ som Skau skriver i boken sÃ¥ kanske man mÃ¥ste ”fÃ¥ vara offer” för att kunna ta sig ur nÃ¥got. För att tillskriva förövaren felen, inte ta pÃ¥ sig skulden själv. Men att ha en erfarenhet dÃ¥? Vad säger det? Det lÃ¥ter ju som en positiv sak. Och det stämmer bra överens med hur jag ser pÃ¥ mig själv. Jag hade inte varit den jag är idag utan min erfarenhet, mitt bagage. Ã… andra sidan kanske jag hade varit mycket bättre? Jag kanske hade sluppit problemen och bara varit allmänt bra, tagit mig längre, sluppit gÃ¥ pÃ¥ massa nitar, sluppit sÃ¥ra andra osv. Och eftersom det är en erfarenhet sÃ¥ kanske jag borde ha styrt det hela. Kanske ligger ansvaret pÃ¥ mig dÃ¥, och inte alls pÃ¥ honom? Att vara utsatt är nog betydligt bättre, man är utsatt för nÃ¥got av nÃ¥gon annan. Handlingen ligger pÃ¥ nÃ¥gon annan. Han utsatte vÃ¥r familj för det här. Jag skyller inte mina handlingar pÃ¥ nÃ¥gon annan, men jag kan konstatera att handling A ledde till handling B som slutligen ledde till att jag själv gjorde handling C. Jag kan se att det jag varit utsatt för har pÃ¥verkat mig, och att det givetvis är upp till mig att lära mig hantera det jag idag har att arbeta med. Men det var fortfarande andra som felade.

Jag vet inte. Jag är inget offer iallafall, så mycket vet jag. Ibland blir jag dock trött på att behöva hantera. Jag vet att jag kan vara ologisk. Att jag behöver mycket stöd och stora silkesvantar. Och jag blir trött på mig själv för att jag inte bara kan vara. För att allt ska vara så krångligt. Men jag försöker verkligen. Jag försöker vara så tydlig som möjligt med allt jag känner. Jag försöker förklara så fort jag kommit fram till någonting nytt. Jag analyserar och funderar och stöter och blöter. För det mesta i tystnad, men även ihop med andra. För att visa att jag jobbar. Att jag försöker. Att jag vill framåt.

Men folk förstår inte. Efter att ha varit kritiserad under ett helt liv är jag otroligt känslig. Saker som andra bara häver ur sig kan snurra och fastna i mitt huvud under otroligt lång tid, och jag kan ta en liten mening som en stor personlig kränkning. Särskilt känslig är jag för att bli omyndigförklarad. Att folk tror att jag inte tänker. Att jag inte kan. Eller att andra tillskriver mig något jag absolut inte är eller vill eller menar.

Och ibland blir jag trött på att hantera det. Jag kämpar varje dag med att hantera mig själv. Och jag försöker in i det längsta att hantera andra. Att förklara för mig själv att andra nog inte menade det så, eller att det är jag som regerar fel, eller att andra helt enkelt inte förstår. Men ibland orkar jag bara inte mer. Ibland orkar jag inte behöva försvara och förklara andras beteenden. Ibland vill jag bara få vara.

Varför kan jag inte det? Varför kan jag inte bara få vara sådan som jag är? Varför ska jag för evigt behöva jobba med saker, tänka på saker, arbeta med saker, för att någon annan en gång i tiden handlat fel? Kan man verkligen säga att någon är mer rätt än andra? Finns det ens rätt och fel när det gäller sådant? Kommer jag någon gång få slappna av och bara vara, utan att behöva oroa mig för att bli ensam då?

Kanske är det därför mina hundar kommit att betyda så mycket. Inte för att jag inte har något annat intresse i livet, utan helt enkelt för att dom alltid, alltid accepterar mig så som jag är. Det låter så klyschigt och fånigt, men det är ju sanning. Jag vet att dom inte bryr sig om att jag blir ledsen för orealistiska saker, eller är rädd för saker som ingen annan ser, och jag vet att dom inte lämnar mig för att jag ställt till med något för tioende gången på en vecka.

Jag är trygg med dom och jag vet att dom inte lämnar mig. Därför är dom mitt allt.

Vi hade en uppföljning av grupprocess igår med vår grupp vi har den här kursen. En sak som jag verkligen fastnade vid som sades var att vi alla måste tänka på att andra kanske inte alltid uppfattar oss som vi tror. Och det är så himla sant. Alla vi människor borde väl stanna upp då och då och tänka efter. Hur ser andra på oss? Hur mycket av det jag sänder ut uppfattar dom? Ser dom samma saker som jag menar, eller sker det en transformation på vägen? Hur tolkar andra mina ord, mitt skroppsspråk och min ton. Vi har alla olika uppfattningar om saker, allt beroende på våra egna erfarenheter, vår bakgrund, situation o.s.v. Det är på något sätt oundvikligt. Vi är människor, inte maskiner. Vi tar in information, förmodligen mer än vi uppfattar själva, och tolkar den utefter våra egna förutsättningar.

Jag tror att jag är förhållandevis bra på att försöka se mig själv ur andras ögon. Ibland snarare lite för mycket, så det istället leder till att jag ser mina fläckar allt för väl, vilket leder till att jag trycker ner mig själv, vilket i sin tur leder till att jag börjar bete mig tvivelaktigt i en situation som jag egentligen borde kunna hantera. Och ibland slutar det med att jag ser för mycket på andra, vilka fel jag gör och hur jag borde göra, och så vips så blir jag osäker och rädd och vill vara någon annan. Det är lätt att tro att andra är bättre då. Om man ständigt synar sina egna brister i sömmarna. Och jag tror inte riktigt det är poängen.

Poängen är väl bara att vara medveten. Att vara medveten om att när jag säger en viss sak kanske det låter hårdare än vad jag menar. När jag formulerar mig på ett visst sätt kanske jag sårar någon utan att jag menar att göra det. Man blir snabbt en ganska otrevlig människa att umgås med och följa om man enbart ser allt utifrån sin egen synvinkel. Om bara ens egna tolkning är den rätta.

Det är fin balansgång det där, och jag har ännu inte lärt mig behärska den. Jag tror att jag, på grund av rädsla, om och om igen faller över på den lite mer självutplånande sidan. Å andra sidan vet jag ju faktiskt inte om det är så andra upplever mig. För även jag är tämligen sluten. Jag är öppen men släpper in få. Jag är verbal men ändå tyst. Jag har många processer igång i mitt huvud, men det vet ju faktiskt ingen annan än jag. Så hur gör man? Frågar folk hur dom uppfattar mig? Hoppas på det bästa? Vänder kappan för vinden? Packar ihop helt och struntar i andra?

Jag vet inte. Jag är nog den sista som skall komma med lösningar på den fronteneftersom jag verkligen inte vet. Men jag jobbar på det. Jag jobbar mot förståelsen.

Och jag hoppas att även andra kan fundera över saken.

Hur uppfattar andra just Dig?

Stukade foten illa i fredags, så hela helgen har gått ut på att ligga på soffan och glo film. Tänkte dra iväg och köra lite boxning igår men fastnade på jobbet så blev inget med det.

Dåligt med träning senaste dagarna m.a.o.

Som alltid när jag inte tränar eller något annat vettigt så får jag en riktigt dålig känsla i kroppen, när jag upptäckte att klockan va över fem igår och att jag skulle missa träningen så svor jag högt.

Idag är det stående brottning på schemat och vetefan om foten klarar av det. Kanske ska traska dit och försöka slå lite säck eller något. Bara så jag får röra på kroppen lite iaf.

Att sitta hemma i lägenheten börjar verkligen gå mig på nerverna. Jag har bott i Stockholm i nästan ett halvår nu men det känns inte som hemma ännu. Mycket beroende på att jag faktiskt inte riktigt har något annat än att jobba och träna att göra här antar jag. Sen så känns inte lägenheten som ett riktigt hem, inte inrett och inbott ordentligt. Borde bege mig iväg och handla saker men kommer aldrig till skott.

Men ja, igår glodde jag den sista filmen jag kunde hitta. Har gjort ett zombie-race som avslutades med Carriers och Zombieland (med ett avsnitt av Californication emellan). Men nu är filmlådan tom. Blir väl till att jobba lite eller något ikväll istället för film. Så man får NÅGOT gjort iaf.