Jag hittade ett gammalt inlägg som jag tänkte kunde vara trevligt att posta igen.

—————————–

Jag mötte en man en dag.

Det var en klar, härlig höstdag och jag och min hund var på väg till stallet för att ta en välbehövd tur i skogen. Mannen stannade en liten bit ifrån. Han hade ett par blåa, lite förkorta jeans, en tjocktröja och hårt knutna gymnastikskor. I handen hade han en grön systembolagskasse.

-Är det en afghan? frågade han.
-Ja, det är det, svarade jag.
Han kom lite närmre.
-Det är världens dummaste hundras.
-Jag har hört det, svarade jag och log.
Han var märkbart påverkad av antagligen både alkohol och något annat, och när han talade var knappt hälften av orden möjliga att förstå medan resten blev ett enda långt mummlande. Jag gjorde mitt bästa i att hänga med och försökte svara ungefär rätt saker.
-Förstår du? frågade han.
-Mm, jodå. Jag visste inte vad jag skulle förstå men han hade säkert rätt i sitt påstående. Vad än det nu kunde vara.
-Men du, det där är världens dummaste hundras. Vad heter den?
-Han heter Cerberus svarade jag.
-Va?
-Käärbääruuus, förtydligade jag.
-Va?
-Käääärbääääruuuus, sade jag, den här gången ännu långsammare.
Han blev tyst några sekunder. Dom flesta har svårt att uppfatta hans namn och det måste vara ännu svårare om man är påverkad av diverse substanser som helst borde användas till något helt annat och inte alls placeras i människokroppar.
-Va? Han gav sig inte.
-Cebbe, svarade jag den här gången.
-Cebbe, sade han och såg lika nöjd ut som en 10-åring som just bemästrat ett svårt matematiktal i skolan. Kan han några trick då?
Jag kikade ned på min hund som precis som vanligt var ungefär lika intresserad av oss som en giraff är av att spela bordtennis iförd skjorta och slips. Jag lockade lite på honom men han var upptagen av att titta på intressantare saker, som löv och fåglar och så där. Jag förklarade för mannen att han kan lite saker men att han mest gör det om man har något gott åt honom. Det är därför dom ses som så dumma, egentligen är dom en hejare på att lista ut dumheter.
-Mannen klappade Cerberus som fortfarande ignorerade oss mest hela tiden. Jag kände efter i fickan och upptäckte att jag hade lite pellets där som egentligen var till hästen, men när jag fiskade upp en sådan så blev Cerberus genast lite mer intresserad. Lite snabbt lyckades jag få honom att sitta, ge high five, lägga sig ner och sedan ställa sig och krama mig. Mannen skrattade förtjust. Cerberus såg förebrående ut när han tuggade i sig den torra hästmatbiten och jag log åt både honom och mannen. Mannen fortsatte prata.
-Jag kommer därifrån, sade han och pekade längs gångvägen bort. Om du har lust att umgås med lite kriminella och annat så är det bara att komma bort.
-Vad bra reklam du gör, sade jag och skrattade lite. Mannen ryckte på axlarna. Han räckte fram handen till mig för att tacka mig och jag tog den. Den var stor och varm med lite hårdra sträva valkar. Kanske efter många års tungt arbete. Kanske efter något annat. Vad vet jag.
-Hur gammal är du? frågade han.
-27, svarade jag.
-Nää? sade han och den gamla vanliga diskussionen om min ålder uppstod. Jag lyckades övertyga honom. Han blev tyst och liksom backade lite för att se på mig.
-Jag hoppas du är lycklig, sade han tillslut.
-Tack, detsamma, svarade jag och kände att jag faktiskt menade det. Något förändrades hos honom.
-Tja.. Man gör sitt bästa. Han fällde ut armarna, ryckte på axlarna och grimascherade. Jag tyckte mig uppfatta ett plötsligt allvar. Kanske en önskan om att saker skulle vara annorlunda? Kanske ett missnöje? Kanske en medvetenhet? Kanske en sorg? Han följde mig dom sista metrarna till bussen.
-Tack, sade han och tog min hand igen. Hans hand var fortfarande stor och varm, och jag tackade honom också.
-Ha en bra dag nu, sade jag. Han stod kvar en liten stund när jag och Cerberus gick mot bussen som nu kommit. Sedan tycktes han skaka av sig något, räta lite på sig och gick sedan vidare med sin gröna systembolagskasse i handen.

Jag mötte den mannen en dag.
Jag undrar vad han gör just nu.
Och jag hopppas han är lycklig.

Förresten sÃ¥ har jag kommit pÃ¥ att jag gör en hel del referenser till filmer och filmrepliker ibland. Bara smÃ¥saker som ”that´s all” eller ”just keep swimming” osv. Jag kan riktigt höra rösterna till det hela med.

Jag är även sådan som ser saker i bilder framför mig, och när jag sitter hos psykologen beskriver jag ofta känslor som filmsekvenser, händelseförlopp eller rena stillbilder. När jag mår dåligt tänker jag i bilder och likaså när jag är glad. Så ja, om saker verkar lite konstiga ibland så är det bara därför, och för att saker har en egen betydelse för mig.

-Cerberus har gått upp 0,5 kg. Som vi kämpat! Jag hoppas det fortsätter så nu, så som vi håller på.

- Zoria sov hela tågresan upp igår. Hon levde förvisso rövare i lägenheten sedan, men hon skrek inte ut sitt missnöje för övriga tågresenärer vilket hon lika gärna hade kunnat.

- Det är sol ute!

- Jag har kommit på några bra julklappar och födelsedagspresenter till Emil.

- Vi är färdiga med vår LSS-utredning i skolan och nu väntas bara en månads tenta sedan börjar praktiken.

- Terapihundkursen börjar i slutet av Januari och jag längtar redan!

That´s all.

Jag stör mig ofta på att jag kan känna mig intvingad i att vara tvungen att göra saker bara för att man skall. Nu finns det ju egentligen ingen som säger att man skall något. Faktiskt är det ganska få saker som vi verkligen måste göra. Ändå finns det tusentals oskrivna regler och normer att följa, både i samhället och i de antal subgrupper man rör sig i. På detta finns även tryck från egna känslor och tankar om hur man bör vara och tänka och bete sig.

Detta kommer bli mitt fall. Jag behandlar inte mig själv så som jag behandlar andra. Andra kommer undan. Får en andra, tredje, tionde chans. Andra blir bedömda med överseende och acceptans, kanske inte vid en första anblick men när jag väl skall umgås med dem. Men jag själv, jag skall bara kunna allt. Jag vänder hela tiden blickarna utåt. Vad eftersöker andra? Hur ska man vara för att räknas? Hur ska man bete sig för att få finnas? Och så spelar det plötsligt ingen roll att det inte alls går ihop med mina egna värderingar. Jag vill så himla gärna passa in.

Jag kan t.ex. känna att det blivit ett stort bakslag av feminismen. Där med inte sagt att jag inte är feminist, det beror helt och hållet på vad man lägger in i det ordet. Men, förr skulle alla tjejer bete sig på ett visst sätt, utöva vissa yrken, ha en förhållandevis låg status osv osv. Allt beroende på samhälle och kultur, givetvis. Men nu då? Kraven minskar ju inte direkt. Och allt är så jävla dubbelt så jag blir förbannad när jag tänker på det. Nu skall vi vara superkvinnor istället. Okej, lattemorsa med sidovagn plats för smink, karriär, hus, intresse, träning osv. Men den diskussionen har vi hört tusen gånger. Inte nog med att man skall vara smal, snygg och hinna med egna intressen. En tuff tjej skall dessutom helst gilla killaktiviteter. För en tjej som lirar tv-spel, rapar, dricker öl, tränar kampsort, kör rally eller vad fasen som helst är ju en cool tjej. Poppis som sjutton bland alla grabbar. och det är ju det alla vi tjejer vill vara. Eller?

Kanske stör det mig lite för att jag inte är sÃ¥dan. För jag vet ju att mitt problem är att lära mig blicka inÃ¥t och se vad jag är, vad jag har, istället för att blicka utÃ¥t och se vad andra verkar gilla. För jag är ju inte sÃ¥dan. Jag hÃ¥ller inte pÃ¥ och larvar mig och dricker mig full och tjoar och lÃ¥ter. Som en bra tjej gör. För tjejer mÃ¥ste ju lära sig att ta mer plats. Först dÃ¥ är man tjej pÃ¥ ett bra sätt. Eller? Och jag är inte road av snabba bilar, tuffa sporter, specifik historia… Eller av att spela apa och ta plats… Eller av uniformer eller att snacka om sex och mens högt.. Jag är inte sÃ¥dan som man skall vara nu för tiden. Samtidigt är jag inte heller trebarnsmamma med barnen som enda livsglädje. Jag är nÃ¥gonstans mitt emellan. Jag gillar det jag gillar. Jag ogillar det jag ogillar. Vad sjutton är problemet? Varför mÃ¥ste nÃ¥gon annan säga vad som är tufft/otufft/gammalmodigt/grabbigt/häftigt? Varför skall tjejer bli mer grabbiga för att vara uppskattade? Varför skall inte killar bli mera tjejiga i sÃ¥dana fall? Killar kritiseras ocksÃ¥ stort, sÃ¥ för mig är det absolut inget buhu buhu vi tjejer har det sÃ¥ svÃ¥rt. Alla har sina saker att jobba pÃ¥. Och jag tror kanske snarare att det till stor del är vi tjejer som mÃ¥lat in oss pÃ¥ ett visst sätt. Kanske. Det finns sÃ¥ himla mÃ¥nga mÃ¥sten att det känns som att folk glömmer bort att vara sig själva pÃ¥ vägen. Kan inte dom som är sÃ¥dana att dom tar plats fÃ¥ ta plats medan sÃ¥dana som jag kan fÃ¥ slippa göra det och ändÃ¥ räknas?

Samtidigt vet jag att det ibland gÃ¥r Ã¥t bÃ¥da hÃ¥llen. Jag har en kompis som ofta tar ganska stor plats, som syns och hörs och gör ”grabbiga” saker. Hon känner att hon ofta blir sedd som en kul kompis av killar, medan hon menar att det är sÃ¥dana som mig som killar/tjejer vill vara med pÃ¥ riktigt. Och ja, jag vet inte. För mig handlar det inte sÃ¥ mycket om med vilken typ killar (eller gay-tjejer dÃ¥) vill vara med. Jag vill bara känna att det är okej att vara tystlÃ¥ten ute bland folk. Att det är okej att vara ute bland folk pÃ¥ fester även fast jag är nykter. Att det är okej att vilja jobba med människor och förändra världen. Eller att ha hundar och hästar som största intressen istället för tv-spel och kampsport. (Sorry Emil, det blir de parallellerna eftersom det är dem jag lever med. )

Och eftersom jag vet att det ser ut som det gör hur mycket jag än undrar varför så vill jag allra helst lära mig att det faktiskt inte spelar någon roll vad andra anser rätt eller inte. Att huvudsaken är vad jag själv tycker och tänker. Att det är mina egna normer som jag själv kan följa. Och jag vet ju det egentligen. Jag måste bara känna så också.

Idag åkte vi och träffade mattes kompis och hennes hund Conan. Conan är en jack russel terrier, med betoning på terrier märkte vi idag. Hihi! Vi gick till en inhängnad och lekte massor, och så kom det massa andra hundar. Visserligen bara småisar, men det gick ju bra ändå. Zória gillade det, för dom var typ lika stora.

Hmm. Vad händer här?

Woho! Busa!

Vi och lite andra småhundar.

Småhundsbus.

Valpspatt!

Så här ser hon ut just nu, fröken Zoria.

Och så här liten är hon i förhållande till mig.

Valpspatt igen!

Matte och Zoria.

Zoria och mattes klasskamrat.

Och så världens snyggaste jag då förstås!

Ska lägga upp lite mer bilder i galleriet tänkte jag.

Eftersom det är tråkigt väder mest hela tiden är det inge kul att fota. Och utan foton är det inge kul att blogga. Det gör matte så bra själv, bloggar en massa text. Men i helgen var vi och träffade Smilla och Haley, då blev det några suddiga bilder iallafall.

Sedan var det full rulle. Jätteskoj att få träffa världens bästa Haley. Hon är min allra bästa vän och favoritlekkompis.

Marina passade på att gosa med gäddtänderna. Eller tja, inte med själva tänderna då. Men innehavaren av dom.

Gänget. Jag och bästaste Haley, och så copycaten Zória lite på efterkälken.

Zória ser så där snäll och ynklig ut, som vi alla har fått lära oss att hon inte alls är.

Trött valp på hemväg.

Jag har ett problem. Jag har ibland orationella rädslor som andra har svårt att förstå sig på. Men det är faktiskt inte själva rädslorna som är problemet, utan just biten att andra inte förstår. Eller kanske min omörmåga att få andra att förstå.

För att göra någon slags liknelse då, utan att hänga ut mig själv allt för mycket: Om jag är rädd för att dricka ett stort glas läsk och försöker förklara det för någon. Då försöker jag hitta något som framkallar lika stor ångest för den personen som glaset med läsk gör för mig. T.ex. att bli ensam, eller rånad eller vad som helst. Det är inte samma sak, får jag ju givetvis till svar då. Och nej, det är det ju förstås inte. Det är stor skillnad på att vara rädd för att dricka läsk och på att bli rånad. Men det är ju just det som är poängen. Min rädsla är inte grundad här och nu utan bottnar i något gammalt. Min rädsla är inte något som var och varannan är rädd för. Men det är ju en rädsla likväl. Och enda vägen till att få någon att förstå själva rädslan borde ju då rimligtvis vara att förklara just vilken känsla man menar, inte att jämföra med exakt samma sak?

Jag har en otroligt stark rädsla för att bli ensam. Den yttrar sig på många olika sätt, men de personer som det berör försöker jag vara öppen med och verkligen förklara hur jag känner. Ändå bemöts jag av oförstånd. Varför?

Men ändÃ¥ möter jag motstÃ¥nd. ”Det är inte samma sak.” Än en gÃ¥ng, nej det är det inte. Du behöver inte jobba med din rädsla lika mycket eftersom du vet att sannolikheten att du faktiskt rÃ¥kar ut för det är ganska liten. Jag Ã¥ andra sidan behöver jobba med det för att det pÃ¥verkar mig väldigt mycket i min vardag. Jag vet att det är en löjlig rädsla, och även om jag vet bakgrunden;  kanske misshandlades jag med hjälp av läsk, och även om jag vet att det inte kommer hända nu, sÃ¥ framkallar det lik förbannat samma Ã¥ngest. Faktum är att vetskapen om att jag ”inte fÃ¥r” ha den rädslan faktiskt bara gör känslan ännu värre.

Och så ber jag dig; snälla drick inte stora glas läsk! Och så förklarar jag hur jag känner då, jag förklarar att det är precis som det kändes den där gången du trodde att livet höll på att gå under. Att det är precis samma känsla. Att jag vet att den inte är rationell och vettig men att jag jobbar på det, jag kan bara inte jobba på det om jag hela tiden utsätts för rädslan på nära håll. Och det finns ju så mycket annat du kan dricka. Du kan dricka vatten, eller saft, eller juice, eller mjölk eller precis allt annat utom just läsk.

Hur gör man då när läsken tycks vara så pass viktig för den andra personen att personens välmående står och faller på det? När de andra alternativen inte duger, och när förståelsen inte finns. När allt min rädsla blir är orationell och något jag måste komma över. Men när min rädsla känns så starkt att jag blir fysiskt sjuk i kroppen av den då? Skall jag då bara skärpa mig? Hur gör man det? Om det vore så enkelt hade jag ju gjort det för länge sedan. Det är ju inte som att jag vill bära runt på rädslor för läsk eller andra fåniga saker som jag ju vet inte är farliga. Men hur gör man när alternativ inte finns? Ska jag behöva utplåna mina gränser för att andra inte kan förstå, på bekostnad av mitt välmående så långt det nu har kommit? Ska man sluta träffas för att någon måste dricka läsk och jag inte klarar av det?

Jag äts upp av känslor inifrån och ut. Och jag orkar inte hantera mer än jag redan gör. Jag har också gränser och jag måste se till lyssna på dem. Annars kastar jag ju alla år av terapi i sjön. Det var ju gränser och förståelse för mig själv jag så länge saknade.

Det tog många år innan jag ens förstod vad det var jag var så rädd för och varför.  Att bara sluta vara det helt plötsligt finns liksom inte som alternativ, hur mycket jag än önskar det. Som sagt, jag väljer inte att må dåligt över småsaker. Jag utövar en otrolig mindcontrol i princip varje dag, då jag stannar upp, ställer in mig hur jag ska tänka och sedan försöker tänka så. Men det går inte när det gäller allt för stora saker, och då kvittar det hur små andra tycker att dom är.

Och än en gång. Varför är det så svårt att förstå en liknelse bara för att det enligt andra är olika nivåer på det? Vem har egentligen rätt att bestämma vad som är mest legitimt att vara rädd för? Jag förstår verkligen att det är stor skillnad på att vara rädd för att dricka läsk och för något som man har anledning att vara rädd för. Men samtidigt, jag har ju också haft anledning att vara rädd. Så bara för att jag inte har det just nu så kan jag ju inte trolla bort min erfarenhet. Och jag försöker ju verkligen. Jag vill att jag skall bli bättre. Är det fel att behöva hjälp på vägen?

Och tja… Läsken som skrivit brevet är inte läsken som är med i bloggen. SÃ¥ att säga. Faktum är att läsken inte är läsk alls, utan nÃ¥got mer omfattande och mer flytande. Men det har ni förhoppningsvis redan listat ut.

Jag kan också skriva högs ordinära inlägg utan större eftertanke bakom. Det skall jag bevisa nu.

Jag sitter ute hos mamma och Mattias i Torslanda. Det är alltid kallt här så jag sitter inlindad i stora hemstickade sockar och en lite sticksig filt  med en kopp varmt te här bredvid. Hundarna är däremot nöjda. Dom gillar när det är svalt och skönt så dom ligger utslagna på golvet medan jag sitter här med kall näsa och huttrar. Mattias sitter visserligen i shorts och mamma i t-shirt, men så är dom ju vana vid det här iskalla inomhusklimatet.

Idag hade vi spegling i skolan. En grupp på 6 personen sitter i en liten ring och diskuterar ett ämne i 20 min. Under tiden sitter den en ring på ca 12 personer runt om den lilla ringen som är tysta och lyssnar och betraktar. Efter de första 20 minutrarna blir det deras tur att fortsätta diskussionen, ge sina svar på det hela plus delge om dom sett något särskilt som hänt i den inre ringen. Under den här tiden måste den inre ringen vara helt tysta. Slutligen får inre ringen ca 5 minuter på sig att svara igen. Jag lovar det är svårt att hålla tyst när den andra gruppen pratar. Speciellt när dom ger svar på något man själv sagt, men som dom kanske missuppfattat. Men det är väldigt intressant hur man reagerar. Som t.ex. att man om och om igen känner att man vill svara på något, men sedan när man väl får prata igen så har man släppt en hel del saker som då känns oväsentliga.

Hur som helst sÃ¥ var ett ämne som togs upp internet, eller dagens barn och ungdoms användande av internet pÃ¥ gott och pÃ¥ ont. Sedan pratade nästa grupp om bemötande, hur man använder ord, tonfall och kroppsprÃ¥k osv. Och sedan pratade vÃ¥r grupp om etik kring olika behandlingsmetoder, om det är bra med t.ex. f.d. kriminella som hjälper unga kriminella, att före detta missbrukare arbetar med missbrukar, om ”värstingresor”, ”inlÃ¥st” som gick pÃ¥ tv4 nyss osv osv. Himla intressanta diskussioner blir det oftast, och jag blir alltid helt slut i huvudet efterÃ¥t. Senare hade vi även handledning i en LSS-utredning vÃ¥r grupp hÃ¥ller pÃ¥ med, men det gick snabbt och smidigt.

Sedan hem, invänta Maria, hämta hundarna, gå en liten prommis med en monstervalp som hade energi till tusen och gärna ville brottas med benen på oss. Sedan en stor kopp te och trevlig pratstund om allt och ingenting, tecknande av några afghaner till tidningen och så packa väskan och bege mig till mamma. Emil skulle med jobbet till Danmark så jag som lätt klättrar på väggarna måste försöka sysselsätta mig lite. Och snaaart får jag träffa honom igen. På torsdag kväll.

Helgen har lite trevliga saker pÃ¥ schemat. Jag ska vara här ute, cykla med Cebbe, baka stort pepparkakshus, träffa Marina och hennes affar (Cebbes älskade Haley och spindelSmilla) och pÃ¥ söndag är det nÃ¥n slags fika eller sÃ¥ här med Mattias kontaktperson, en kamrat till mamma och nÃ¥gra fler. Plus att jag ska försöka fÃ¥ lite pluggat ocksÃ¥, helst. Börjar köra ihop sig nu inför tentan, men men. Det blir till att strukturera ihop mig i sista minut sedan, och det har ju fungerat hittills sÃ¥ varför ändra pÃ¥ ett vinnande koncept. Men ja, det löser sig alltid. Det är bara att stackars Emil mÃ¥ste stÃ¥ ut med min ”jag har garanterat fÃ¥tt IG-Ã¥ngest” som jag alltid genomlider trots att jag aldrig fÃ¥tt IG.

Så, nu har jag skrivit och berättat om en helt vanlig, tråkig, grå vardagsdag. Nu ska jag dricka lite mer te och knapra i mig några smarriga chips.

Exakt som titeln har min dag varit.

Jobba, gymmet på lunchen där jag jag körde ben.

Först en cirkel med pÃ¥ cykel 400 meter uppförsbacke, 20 calf… lift? och 20 squats, 3 gÃ¥nger sÃ¥ snabbt som möjligt.

Sen en minuts vila och 100 squats och 100 utfallsteg så snabbt som möjligt.

Avslutade passet med ytterligare en cirkel på diverse maskiner. Allt som allt så va benen ordentligt trötta och om jag inte har träningsvärk imorgon vet jag inte vad jag behöver göra för att få det!

Sen tillbaka till jobbet, det har varit en hel del underhåll av system på senare tid, så satt och kodade fram till lite innan 18 och sprang sedan iväg till träningen.

Jag hade ju sönder foten i fredags så jag har vilat sen dess, första kvällspasset sen skadan idag. Tanken va att vi skulle köra boxning, men det blev mest stående brottning med lite boxning i slutet. Foten fungerade tämligen bra och det gjorde bara ont några få gånger. I fredags kändes det som om den skulle vara trasig i flera veckor, men det verkar inte vara fallet och snart borde jag vara 100% igen!

Efter träningen sÃ¥ va det hem och jobba lite mer. Jag försöker fÃ¥ koll pÃ¥ sociala nätverk och bra sätt att hjälpa vÃ¥ra kunder att nÃ¥ ut och skapa ”buzz”. Mer och mer lutar mot att arbeta just pÃ¥ det viset och resultatet kan i vissa fall vara extremt bra. En kund vi jobbade med har pÃ¥ bara nÃ¥gon vecka över 500 medlemmar i sin facebook-grupp, intressant att se vad som kan göras mer med den och vad kunden kommer kunna tjäna pÃ¥ arbetet.

Men eftersom man inte gärna experimenterar med kunder så får man snällt sparka igång egna projekt att experimentera med. Den här bloggen till exempel!

Eftersom husse är i en annan stad så tänkte jag att jag skulle visa några bilder på lillsyrran för honom. Hon växer så det knakar och väger nu hela 9,9 kg och imorgon fyller hon 12 veckor. Själv ligger jag på stadiga 30,5 som vanligt. Lillsyrran väger alltså redan en tredjedel så mycket som mig. Hmm. Hur ska det här gå? Man kanske ska lägga på sig lite ändå?

Hur som helst så vill jag först och främst visa vad jag och matte gjorde i helgen! Vi var ute hos människomormor och bodde där i några dagar. Det gillar jag för hon bjuder alltid på smarresmaskens i maten och så har hon en så mysig soffa fuuuull med fuffiga kuddar i olika färger!

Hur som helst så håller ju matte på och försöker sälja sin häst, och den har inte bott hemma på länge. Men den här helgen fick hon låna mormors häst! Den var lite konstig, var gjord i typ stål och hade hjul och så där. Men det var skoj att springa ikapp iallafall!

Och så fröken gäddtand då, som sagt 9,9 kg tung och med en energi som aaaldrig tar slut. Inte kan man gömma sig i soffan längre heller för hon kan hoppa upp där nu. Så man får ställa sig nära matte om man vill ha hjälp.Vet inte hur många gånger hon fått trassla ur valp ur min päls nu. Men det är himla skoj en också. När jag har lust.

Så! Det var lite bilder från oss iallafall. Vi ska fota mer någon dag när matte mår bra och det är ljust ute. I helgen ska vi nog träffa Smilla och Haley och då ska vi försöka komma ihåg kameran!