Vi åkte och hälsade på Fingol, hans matte och hans tax Barras. Där var det massa massa snö fortfarande, helfestligt tyckte vi! Skickar in lite roliga bilder här som ni kan spana på.

Om man vill ge bort något riktigt fint och verkligen längtar efter att få ge saken, då är det bra att se till så att ingen annan tänkt ge samma sak. Typ. Speciellt om man som jag har sparat i flera månader för att få råd. Höjden av besvikelse uppstod där ett tag, men det löste sig till något bra tillslut ändå.

I somras arbetade jag som brandvakt ute på Volvo. Det var bland det värsta jag varit med om eftersom jag är en sådan som gärna vill få göra saker när jag jobbar. Att vara brandvakt kan iofs innebära att man får släcka eld, larma, utrymma fabriken osv men då har man liksom gjort ett ganska dåligt jobb från början eftersom poängen med brandvakt är att se till så att eld inte uppstår. När man dessutom befinner sig i en fabrik där robotarna i vanliga fall faktiskt svetsar (fabriken är mao relativt svetssäker) så finns det inte så där jättemycket att göra. Täcka över lite sladdar och sen bara stå och glo. I tio timmar. Man får inte läsa, inte skriva, inte gå därifrån. Man måste vara redo och liksom se ut som att man jobbar trots att hjärnan håller på att dö dödens död pga bristen av intryck. Jag hatar det. På riktigt. Men ett jobb är ett jobb så jag jobbade duktigt alla pass jag fick.

Eftersom jag alltid anstränger mig att vara den bästa jag kan vara, även om det handlar om att vara bäst på att se ut som att jag jobbar utan att ha något att göra, så ringdes jag sedan in under hösten. Egentligen används bara brandvakter under själva ombyggnationerna inför nya volvomodeller, men nu behövdes det lite extra och jag såg min chans! Nu ska jag få råd att köpa något riktigt fint till Emil för en gångs skull. Sagt och gjort. Jag jobbade några tiotimmarspass och sedan några eländiga fyratimmarspass som egentligen bara skapar mer ångest för att vara värt det. Men några hundra hit och dit är mycket pengar i slutändan.

I November var det så dags för lön. Och jag väntade. Och väntade. Och inga pengar kom. Förlåt förlåt sade gruppchefen, det måste ha blivit något fel. Dom kommer i December istället. Åh typiskt, sade jag. Men det är bra, det är ju då jag behöver dom som senast så än är inget förstört. Jag får bara tänka om lite.

December kom och ingen lön. Ring ring till gruppchefen som bad om ursäkt en gång till men den här gången lovade att jag skulle få dom med en extra utbetalning direkt efter jul. Skrik och panik och tandagnissel. En natt vaken med att räkna och se hur jag skulle göra. Skulle jag ha råd? Lönen är knappast så bra som man kan tro, och jag vet inte helt hundraprocentigt hur mycket som kommer ramla in på kontot. Men äsch, jag har faktiskt gått där som i trans och skämtat dåliga arbetarskämt och hasat runt i hårda, förstora skor och en overall och hjälm. Allt för att ha råd med presenten. Så nej, jag SKA lyckas.

Den 23e kom CSN-pengarna så jag och lillebror rusade ner på stan bland alla andra sista-minuten-shoppare. Jag skulle köpa ett Nintendo Wii och nya super mario bros-spelet. Viss om att jag hade kommit undan säkert en femhundring billigare om jag kunnat beställa från någon internetbutik så skar det lite i min lövtunna plånbok, men föreställningen om hur glad och framför allt överraskad Emil skulle bli på sin födelsedag gjorde att det ändå kändes kul. Kö, kö, kö och sedan därifrån dryga 3000 fattigare men med ett stort tungt och efterlängtat paket.

PÃ¥ kvällen kom Emil hem till min mamma och jag fick kämpa för att hÃ¥lla masken. Dessutom hade jag köpt finfin julklapp till honom som jag var nöjd med och det bästa bästa jag vet är att fÃ¥ ge bort saker som gör nÃ¥gon annan glad. Extra mycket när det är nÃ¥got som den andra vill ha men verkligen inte förväntar sig. Och pÃ¥ juldagsmorgonen bytte vi julisar eftersom Emil sedan skulle till sina föräldrar. Jag valde dock att Wii’et skulle vara födelsedagspresent sÃ¥ det fick jag vänta lite till med att ge. Världens Bästa Pojkvän hade sÃ¥klart fläskat pÃ¥ och köpt en hel laptop till mig, nÃ¥got jag aldrig skulle ha rÃ¥d med bara sÃ¥ där. Men för en gÃ¥ngs skull kändes det inte som att jag var dum som bara haft rÃ¥d med nÃ¥got mindre, för jag visste ju att jag faktiskt hade nÃ¥got fint att pÃ¥ födelsedagen.

Kvällen den 24e bara längtade jag till den 25e så att jag kunde få åka och ge presenten, och jag föreställde mig hur glad och förvånad han skulle bli eftersom han vet att en sådan sak innebär en halv månadsinkomst för mig just nu. Till saken hör ju att Emil faktiskt är ganska lurig att komma på något till eftersom han oftast köper vad han behöver/vill ha och sedan är det inte mer med det. Utom möjligtvis svindyra saker då förstås.

Den 25e kom och snart snart var det dags. Mitt pÃ¥ dagen pratade vi lite via chat och dÃ¥ kom det ödesdigra meddelandet. Han hade fÃ¥tt bidrag till en säng av sina föräldrar. Och ett Wii. Ett Wii! Ã…h nej Ã¥h nej. Iskall blev jag, och försökte hÃ¥lla masken. Allt förstört. Han sade iofs att det stÃ¥tt pÃ¥ en lapp att han skulle fÃ¥ ett wii och att det skulle komma den 28e. Och jag hade ju varit noga att köpa ett för att han skulle kunna spela redan pÃ¥ kvällen. Men allt kändes förstört. Jag vet inte varför jag hänger upp sÃ¥ mycket känslor vid sÃ¥dana saker, men besvikelse har jag iaf otroligt svÃ¥rt att hantera. Och nu blev jag verkligen besviken. För visst skulle han bli överraskad nu ändÃ¥. Men, han har ju redan ett liksom. SÃ¥ den där spontana glädjen skulle liksom vara borta och det skulle bara bli pinsamt och konstigt. ”Nämen, ett Wii! Nu har jag tvÃ¥!” Världen rasade lite, grÃ¥ta lite pÃ¥ kudden undertiden förväntningarna gick i krasch, inse att jag misslyckats ännu en gÃ¥ng och sedan duscha, sminka pÃ¥ ansikte och Ã¥ka till den väntande middagen hos hans föräldrar.

Hur kan ett fånigt spel ställa till med så mycket för mina arma nerver?

Ledsen blev jag som sagt, och när han öppnade hasplade jag direkt ur mig att det gÃ¥r att byta och sÃ¥ där. Men det visade sig att lappen han fÃ¥tt inte alls var en sÃ¥n där att man har beställt det och det är pÃ¥ väg, utan en ”vi gÃ¥r och handlar det pÃ¥ mÃ¥ndag” typ. Och han blev sÃ¥klart glad. Och sitter och spelar hela tiden nu. Men det kändes ändÃ¥ lite snopet. Och jag har lärt mig min läxa. Meddela alltid andra inblandade vad jag tänkt köpa, och frÃ¥ga vad dom tänkt köpa sÃ¥ det inte blir dumt. Speciellt när man jobbat halva hösten för att fÃ¥ rÃ¥d.

Det var nog det som gjorde att det blev sÃ¥ stort för mig. Jag har aldrig haft möjlighet att ge bort nÃ¥got sÃ¥ dyrt förut, och i vÃ¥r familj fÃ¥r vi presenter för nÃ¥gra hundralappar – inte tusenlappar. Och medan nÃ¥gon med en hyffsad lön skulle kunna köpa ett Wii en mÃ¥nad utan att beröras nÃ¥got vidare av det sÃ¥ mÃ¥ste jag spara och spara. Men sedan ska jag ju ocksÃ¥ ha lön, och ännu senare ska jag bli rik med. SÃ¥ dÃ¥ ska jag kunna ge bort fina saker när jag känner för det och inte bara till födelsedagen.

Nåja. Grattis på födelsedagen Emil! Och bättre lycka nästa år, Helena.

Jag kämpar mycket med mig själv just nu. Det känns som att jag har tappat fotfästet där ute på isen och fortfarande bara halkar runt utan att veta vart jag skall ta vägen för att få grepp igen. Allt bara snurrar och vardagssaker kommer emellan mig och vägen, och alla tror att det är bra nu. Och vad mer ska jag säga? Jag är så otroligt trött på att förklara och vända och vrida på samma sak, något jag inte har svar på själv ännu. Jag önskar att jag hade det. Att jag visste allt klart och tydligt. Att jag kunde komma vidare. Släppa. Sluta snegla efter tecken. Sluta misstänka att det finns mer än vad som sagts.

Dessutom undrar jag vad det är jag inte minns. Jag undrar vad det är för hemsk sak som gör att jag blivit så här. Som gör mig så inåtvänd och oförmögen att lita på andra. Och jag blir nästan lite arg. Varför är man så skör att någon annan kan förstöra resten av ens liv? Vad fyller det för funktion egentligen?

Att det är jul gör ju antagligen sitt med. Jag har extremt delade känslor inför det hela, men det går bättre och bättre för varje år. Det gör mig fortfarande ledsen dock. Minnena. Alla dessa minnen. Det är så blandat mellan bra och dåliga att jag blir osäker på om alla verkligen är sanna.

Jag gick en sväng på stan den 23:e och skulle köpa några små julklappar. Då mötte jag en liten familj som var som en kopia av min egen när jag var liten. Det var en mamma, en pappa och två barn. Och jag kände igen honom. Inte för att jag någonsin sett honom tidigare. Men hans hållning. Hans lite slitna utseende. Hans blick. Ciggen i handen. Lite slitna kläder. Allt var som en kopia av pappa förr i tiden. När han var lite bakis men ändå var på tillräckligt gott humör för att följa med och göra något för barnens skull. Just det lite slitna utseendet, orakad och med en viss sorts blick som jag inte ens kan beskriva. Och just där och då svepte en snabb tanke genom mitt huvud. Jag hoppas han är snäll på julafton.

Jag hoppas han är snäll på julafton.

Här har det äntligen äntligen också kommit snö. Tror att typ hela världen hade snö innan oss. Men nu har vi det! Tyvärr ska den regna bort imorgon. Men vi har hunnit busa en massa i snön iallafall och det är huvudsaken.

Igår var vi hem till Carmens husse med, på julmys. Det toksnöade ute och människorna åt massa smaskigt och drack nån varm sliskig dricka. Och idag var vi och lekte ute vid havet!

Zoria undrar vad sjutton som hänt ute under natten.

Hmm. Ganska spännande.

Den huvudlösa valpen.

Vinterstad. På väg till Carmens husse.

Buuulleeee. Kooom till ooooss buuulleee.

Smutsig valp på smutsig spårvagn. På väg till Hisingen.

Full rulle!

Glada hundar!

Zoria funderar.

Glad Carmis.

Jag är snabb som vinden!

Sen åkte vi hem.

Men men, nu är både jag och Zoria nybadade för imorgon kommer husse hem!

Eftersom det var halsfluss, och en rejäl sådan också, som jag har lyckats dra på mig så är jag fortfarande sängliggandes. Inte kul alls. Men det var tur att jag gick till läkaren och kollade upp det för nu har jag ju iaf penicillin. Det störande är att det bara är några månader sedan jag hade det senast, och riktigt så ofta är lite väl mycket även för mig. Jag kan inte ens minnas när jag hade så här extremt ont senast, jag kvävs nästan när jag ligger ner och det gör så ont att jag bara vill grina. Men nu är det en liten aning bättre, så jag hoppas på att kunna äta imorgon.

Så. Jag ligger här i min ensamhet och tittar på Grinchen på tv och på lite klipp på youtube. Ganska mysigt faktiskt om det inte vore för att jag måste ha läst tre böcker till på måndag, plus att det gör så himla ont då förstås.

Nåja. Jag tänkte dela med mig av lite roliga klipp så länge. Med det bästa som finns så klart; hundar!

Tomten försover sig:

VM i lättfotad sällskapshund:

Och så klart inspirationsvideon för oss med afghaner:

Favoritutbrytarkungen:

Freestyle i Britain´s got talent:

Skräckfreestyle

Jag är inte den som är vidare förtjust i mat i vanliga fall. Eller jag äter ju gärna gott, men så där till vardags är mat mest ett nödvöndigt ont och jag har alltid svårt att äta något jag inte är sugen på. Ännu svårare är det att komma på vad jag är sugen på.

Nu är jag sjuk. Riktigt rejält ont i halsen har jag. Som följd kan jag inte äta. Förut petade jag i mig lite soppa, men det gjorde så ont att jag snudd på ville gråta. Däremot är jag för första gången på länge riktigt sugen på mat. Allt på tv ser gott ut, t.o.m när några åt laxsmörgås, jag som inte ens gillar den typen av lax. Och Anders sitter och slaffsar i sig en pizza (ja, han slaffsar verkligen) och jag är så hungrig så jag mår illa. Mat mat mat vill jag ha!

Så nu hoppas jag bara att jag blir snabbt frisk så jag kan äta. Och ta ut hundarna ordentligt. Idag har snälla Anders hjälpt mig med dom medan jag legat i feber. Så,  snälla snälla halsont försvinn snabbt så jag kan få äta igen!

Sista dagen i Stockholm så träffade vi min och Zorias uppfödare och två syrror till Zoria. Säga vad man vill om valpar men himla kul är det att leka med dom. Dom vill liksom alltid leka.

Först fick jag vara kopplad lite medan dom lekte nån minut.

Sedan fick jag också vara lös! Woho! Snö är så himla kul med!

Kom igen då bebisar! Zoria och hennes syster Annie leker med mig.

Hihihi! Kom igen då tjejer!

Jag, Annie, Zoria och längst bak Sotis.

Jag, Zoria och matte åkte upp till husse och hälsade på. Vi får åka tåg heeela tiiiden då, så nu är det faktiskt husses tur att åka tråktåg. Hoppas han får ligga på golvet nedanför sätet då precis som jag. Med näsan och händerna ut i gången där det springer hungriga människor till bistron hela tiden. Hmpf. Fast det gick bra den här gången med såklart. Matte säger att jag är duktig som inte bryr mig om alla som går och springer fram och tillbaka. Och Zoria sov både vägen upp och ner.

En dag kom Smilla och Haley och så sov dom hos oss i två nätter, för deras matte skulle jobba på den stora hundmässan. Värsta skojiga var det. Haley är den bästaste bästa tjejen som finns och vi leker alltid en massa.

Bus!

Mera bus!

Smilla ville inte leka så hon tiggde klappar i soffan istället.

Vi var i inhägnaden varje dag med och lekte. Här springer Zoria för kung och fosterland.

Spring!

Zoria och hennes bästa pinne. Och en RR i bagrunden.

Zoria hälsar på kameran.

Haley och jag.

Zoria, Smilla, Haley och jag.

Varför ser Carmen så ängslig ut där i soffan?

Och varför ser jag och Zoria så skeptiska ut i sängen?

Joo…

För att Cirre kom på besök helt plötsligt.

Cirres husse tyckte det var en bra idé att ligga på sjukhus en sväng igen, och hans matte skulle på nån sån där julgrej eller nåt. Så Anders kom hem med honom helt plötsligt. Skoj, fast jag håller mig ändå lite avsides så där för så många såna stora tunga hundar har blivit arga på mig. Så jag föredrar att ta det lugnt. Carmen däremot blev jätteglad, för dom leker på typ samma sätt. Och Zoria ställde sig såklart på bakbenen och började dra honom i öronen. Han var snäll men tyckte nog det var lite konstigt. Men vem vill få öronen piercade bara så där liksom? Sedan försökte han mest sitta i mattes knä, vilket han var lite för tung för. Det var kul att ses en sväng kompis!

Idag var det dags att få vår tenta. Fyra frågor, tolv sidor text. Över 18 böcker som skulle ha lästs. (Jag har läst 1,5.) Ändå är jag för en gångs skull inte stressad. Jag har nästan alla böcker utom några få. Frågorna är förhållandevis enkla, jag förstår vad dom menar istället för de svårtolkade frågor som man brukar få. Såå, nu är det bara att sätta igång och läsa. Vilket jag har mycket lättare att göra om jag dels slipper avbrytas av massa gruppövningar och föreläsningar och dels bara får må bra ett tag. Föreläsningarna är i stort sett slut, grupparbetena är färdiga och ja.. jag hoppas jag lyckas må bra ett tag med.

Så, den 15e Januari tror jag tenta ska vara inne. Bara att sätta fart nu helt enkelt.