Det är en ruggig kväll ikväll. Jag ser ut över frostskogen, ser lampor som speglar sig i mörkersjön. Jag är inomhus men fryser ändå. Kallt, det är så kallt. Jag blundar och fryser och tänker på tider som inte längre finns, tider jag inte längre är säker på har funnits. Jag vill vara liten igen. Jag vill vara liten och samla på tröstestenar och himmelslöv, fantisera ihop sagor om snälla troll och vackra änglar. Och enhörningar, bländande vita med ljusblå blommor i sina långa manar. Jag vill åter känna doften av trygghetshemmet, känna mammahandens trösteklapp och vara liten som en boll i knäet. Åka i baksätet på bilen och lyssna på vuxnas trygga mummel, titta på fjärilarnas sommardans utanför. Jag vill leka med lillebror på farmor och farfars strand, knacka på skafferiet för att se om geléhallonen är hemma. Dricka farmors hemmagjorda saft från kannan med de blå blommorna på och äta ischokladglass med strössel i speciella bägare. Följa med farfar upp på vinden, så varm att det knappt går att andas men så spännande att man inte kan motstå. Jag vill åka skrinda efter gräsklipparen, pulka efter snöskotern eller stå i skopan på pappas gigantiska maskiner. Jag vill leka med ponnysar i gräset, andas in dofter av barndom och oskuldsfullhet och frihet. Jag vill vara liten, könlös, fjäderlätt. jag vill vara fri från bekymmer och utan rädsla för stor för att besegra. Jag vill vara befriad från skulder för tunga att bära, jag vill att ni alla mår bra.

Jag klöser, vrider, slår. Vill få bort tiden som gått. Drömmer fortfarande om ljummet blod som färgar himlen röd. Befrielse. Lättnad. Drömmer om draken som jagar mig, ångest och oro. Vill skära bort det onda, vill skära bort tiden. Vill få bort den överflödiga kroppen, det som gjort mig för stor för att vara liten. För stor för knäet, fet och äcklig. Men jag är en duktig flicka. Jag gör inget. Får inte. Det hjälper inte. Inte tänka. Farmorsängeln och mormorsängeln vakar bakom min rygg, uttalar ord som ingen kan höra. Jag får inte, säger dom. Istället andas jag och tänker på tider jag minns men inte vet om dom funnits. Försiktigt, så dom inte skadas, viker jag ihop dom. Minnena, tiderna. Placerar dom varsamt någonstans långt bak, någon stans dit ingen kan nå. Är en duktig flicka. Andas och tänker på annat.

Det va stop i tunnelbanan igår när jag va påväg till träningen, så jag kom sent och värmde inte upp ordentligt utan hoppade direkt in och började sparras.

Efter 2-3 ronder så halkade jag till och stukade foten. Kände direkt att det va illa också, samma fot som jag har skadat 3 gånger det senaste året.

Det va bara att halta iväg till sidan av mattan, linda hårt, och hoppas på det bästa. När jag vaknade imorse kunde jag knappt stå på den.

Hoppas det går snabbt att läka, pest och pina att inte kunna träna, speciellt nu när flocken är nere i Göteborg igen. Sådär halvball att sitta hemma i tomma lägenheten och stirra hela kvällarna.

Det slutar aldrig regna. November när det är som bäst. Jag kämpar emot mörkret, både utomhus och inuti mig själv. De dagar solen inte når igenom de täta molnen är extra svåra. Grått. Mörkt. Blött.

Jag var i Stockholm i tio dagar. Regnet öste ner snudd på hela tiden, förutom på lördagen då solen faktiskt tittade fram lite. Jag och Emil gick med hundarna till inhägnaden då. Det är det bästa. Jag gör ju det mesta med hundarna ensam, så det är mysigt att ha sällskap ibland. Dessutom tycker Cerberus att husse är lite konstig ibland, så Emil har mycket lättare att fånga honom. Han behöver bara bete sig lite småkonstigt och jaga Cerberus ett tag. När Cebbe inte förstår sig på Emil så stannar han rätt och slätt och låter sig snällt kopplas.  Praktiskt!

Efter inhägnaden gick vi ut ett varv på stan tillsammans med Johan som också var på besök. Vi hade inget riktigt mål mer än att komma ut lite. Och hitta mat. Det är alltid ett projekt i sig. Det slutade med att vi åt min och Emils favoritkinabuffé precis nedanför lägenheten. Det är alltid knepigt att tillfredställa allas viljor, speciellt jag som har lite problem med mat, hunger och lite sånt. Men men.

PÃ¥ kvällen fick vi nÃ¥gra timmar ensamma, jag, Emil och hundarna. Mys! Vi plöjde en massa avsnitt av Flashforward som är riktigt spännande. SÃ¥ nu börjar jag bli lite snurrig av att hÃ¥lla ordning pÃ¥ alla storys. Flashforward, fringe, heroes och nya ”V” följer jag. Och sÃ¥ mitt kära, tramsiga, underbara one tree hill förstÃ¥s.

Nu är jag iallafall i Göteborg igen. Och här regnar det givetvis också. Cerberus tovar så tjusigt av kombinationen hällregn och valptänder, så han har precis fått bada igen. Även Zória fick sig en snabbdusch och låg sedan snällt påtork i handdukar bredvid Cerberus. I övrigt händer det inte så mycket. Datorn som varit på sjukhus råkade få något slags återfall och är i stort sett död. Jag fick lite panik för jag ska göra skolarbeten och tidningen åt afghanhundklubben, så jag blir helt handikappad utan dator. Räddningen är min lillebrors gamla skruttlaptop. Den dör när den blir varm och den tycker det mesta är jobbigt att göra, men jag har testat installera indesign på den och än så länge håller den. Håll tummarna att den håller tills tidningen är klar iallafall. Den måste gå i tryck i nästa vecka så annars är jag rätt körd.

I skolan rullar allt på. Det är en dålig kombination med höstmörker och många obligatoriska pass, speciellt för mig som verkligen får sitta och tygla min ångest för att inte skrika rakt ut. Nu i veckan har vi lekt gruppsamtal vilket är busenkelt eftersom jag jobbat en del med det. Föreläsningarna innan har däremot varit tålamodsprövande. Läraren är jätterar, men hon är övertydlig deluxe (något jag alltid haft väldigt svårt för i sådana sammanhang) och så pratar hon mer för sig själv än för oss. Hon når liksom inte ut till oss och verkar inte vara det minsta uppmärksam på att säkert halva klassen har stängt av för länge sedan. Tråkigt när det blir så för det är ju ändå intressanta ämnen.

Nu är iallafall samtalsblocket avslutat. Vi har rollspelat mängder av samtal och jag har spelat Kaj – 23-Ã¥ring med nÃ¥gon form av mildare utvecklingsstörning – sÃ¥ mycket att det känns som att han är en del av mig. Nästa steg är utredningar och vi ska nu göra en LSS-utredning. Efter det är det tentadags. Jag fasar. Tror jag har kanske hälften av litteraturen totalt, och pÃ¥ litteraturlistan är det runt 18 böcker/texter som ska läsas. Fy sjutton. Det blir till att hänga lite pÃ¥ biblioteket i jul. Men sedan är det ju praktikdags och det ser jag ju verkligen fram emot! Och till hösten är det dags för c-uppsats vilket jag ju ocksÃ¥ ser fram emot och redan har flera idéer om.

Förresten är lilla Zória en stor tjej nu. Hon kan ta sig upp i soffan och sängen för egen maskin nu, det ni! Och Cerberus känner av konkurrensen när det gäller mat, något jag verkligen hoppats. Så nu får han ett halvt mått mat morgon och mitt på dagen, och sedan ett mått på kvällen,och han äter upp allt! Min förhoppning är att kunna öka på mängden mat lite successivt när han väl börjat äta och att han så småningom ska lägga på sig lite normalt hull och inte vara som ett staket längre. Man kan ju alltid hoppas.

En tunn hinna av is har lagt sig på sjön här utanför. Sakta sprider den sig även över mig, tar fäste i mig, täcker min kropp, min själ, mina känslor. Kapslar in själen. Iskall. Jag snubblar och skär mig på livets skärvor, vassa som rakblad skär dom rakt igenom mig. Människors ignorans gör mig stel. Den emotionella öken som i en allt snabbare takt tycks spridas runt omkring passar mig inte, den skadar mig, knäcker mina vingar och hindrar mig från att flyga, hindrar mig från att le. Mina tårar är för länge sedan frusna till is i denna mentala istid och inte ens den mäktiga fröken sol kan värma upp mig längre. Hela jag är för känslig. Min bleka hud blir bränd av solens strålar, mina blå ögon tåras av vinden och ljuset, mina leder värker av kylan och min själ vrider sig i plågor. Jag vill skrika men törs inte. Orkar inte. Kan inte. Jag vill tillbaka till den plats jag kommer ifrån, men vart är det? Månen kanske. Eller stjärnorna.

Utanförskap. Alltid detta utanförskap. Jag vill vara som er, vara med er, vara hos er. Men det är för sent. Utanförskapet är redan för starkt präglat och jag är dömd till livet som åskådare. Varför är det egentligen så viktigt att passa in? Jag är inte längre så säker på att jag vill vara en del av en värld där ungarna har folk från Big Brother som idoler, där politiker ljuger sig gröna och lila och där den som tänker mest på sig själv är en vinnare. För är det inte så att alla dessa känsliga människor som finns ibland oss, dessa trasiga själar, egentligen är dom vackraste av oss alla? Dom som mår dåligt av denna känsloöken, dom som är lite egna och som ser saker som inte vi andra ser. Dom som upplever allt mycket starkare, mycket intensivare och som lever i en mycket verkligare verklighet. Är det inte så, att dom faktiskt är de verkliga överlevarna, de verkliga änglarna i den annars så tråkiga världen. Kanske är det dom sjuka som faktiskt är friska. För det verkligt sjuka är nog egentligen att vandra runt frisk i en sjuk värld som denna.

Om jag kunde flyga skulle jag flyga upp till en av de starkast lysande stjärnorna. Högt där uppe skulle jag sitta och dingla med benen och se ner på er. Och så skulle jag le. Le åt all galenskap. Le åt att jag slipper vara en del av den. Le åt min egen frihet. Bara le.

Armar armar armar. Armar är nog det tråkigaste att köra på gymmet.

Men men, när varende liten muskel förutom triceps, biceps och underarmar värker så får man väl vacker ta och köra sina curls.

Så ja, dagens gympass bestod av en jäkla massa olika armövningar.

Missade tyvärr boxningspasset, fick för mig att det började senare än vad det gjorde så jag satt kvar på jobbet och jobbade en timme extra. Hann till SW passet dock och där körde vi anaconda-choke för hela slanten, sen några ronder rullande.

Imorgon blir det (kanske) mage på gymmet, får se om den slutat göra ont tills dess.

Igår gjorde jag det här:

”Complete as many rounds as possible in twenty minutes of:
25 Burpees
Body weight back squat, 15 reps”

j… j… *hämtar andan* jobbigt

Idag fyller jag och mina syskon TVÅ år!

Grattis till oss!

La upp några bilder på matchsparring vi körde på träningen får någon månad sedan.

Matchsparring Boxning, hösten 09

Idag tog jag ledigt från gymmet, lyckades inte somna igårkväll och fick bara 4-5 timmars sömn. Kroppen va inte återhämtad ordentlig när tills det va dags för gymmet så det fick bli vila idag på lunchen istället.

Tänkte köra löpning i intervall och olika övningar för korsrygg, men det får bli en annan dag.

På kvällsträningen så körde vi sparring nästan hela passet, först ett gäng ronder stående med nedtagningar, sedan några på backen med slag.

Blev bara drygt 1½ timmas träning idag sammanlagt. Får ta igen imorgon.

Jag blev lite halvt erbjuden proffmatch i England i -70kg, nu blev det inget av den tyvärr, men det fick mig att vilja jobba för att göra det möjligt att gå i den viktklassen. Jag tävlar normalt i -76kg i shootfighting, men då är det invägning bara några timmar innan match och mman har ingen direkt möjlighet att basta / banta så mycket som i proffmatch.

Det känns iaf. kul att någon tycker att man kanske ska avancera i tävlingarna.

När jag va yngre så tränade jag en kampart, som det så fint heter, som heter Bujinkan Budo Taijutsu. Mer känt som Ninjutsu.

Förutom att Bujinkan är, i grund och botten, ganska dåligt som självförsvar/kampsport, så va tyvärr mentaliteten på dojon inte så vårdande och uppmuntrande. Jag tränade där i 7 år och fick under den tiden det starkt inpräntat i mig att det va fult att vilja avancera, att jag va oerhört dålig på det som lärdes ut och allt man gjorde va fel och ifrågasattes. Inget man gjorde va helt enkelt bra och man förstod aldrig hela bilden.

Jag va bara 14-15 Ã¥r när jag började träna och blev ganska hÃ¥rt präglad av hela det tänket. NÃ¥got som följer med mig än idag. Det sitter i ryggmärgen att det är fult att kräva uppmärksamhet, visa att man är duktig eller pÃ¥ nÃ¥got sätt ”tvinga” sig pÃ¥ med det man gör pÃ¥ andra.

Fult att ta plats och tro att man är duktig.

Det har satt krokben för mig många gånger i mitt tävlande och tränande, för när det handlar om att prestera, speciellt att prestera MOT någon annan, Då är det så oerhört viktigt att tro på sig själv, att visa att man kan, inte bara i sitt eget huvud, utan för alla andra också, och inte minst för sin motståndare.

Inför varje match jag gÃ¥r sÃ¥ blir jag bara tröttare och tröttare, för varje gÃ¥ng jag gÃ¥r match sÃ¥ försöker jag ”vara nÃ¥gon”, vilket jag sÃ¥ fÃ¥tt veta är sÃ¥ fel.

Så det känns skönt när någon utanför, någon vars omdöme om mig är objektivt och som endast ser mig i det jag presterar på träning och match, och inte minst någon som själv är duktig och vet, när någon sådan faktiskt uppmärksammar en på ett sådant sätt och säger att man kanske kan gå en proffsmatch.

Det är inte beröm för att muntra upp eller för att få mig att bli taggad inför något, utan det är ett erbjudande baserat på min förmåga och ett förtroende för den.

Sånt känns bra.