Lite uppdatering angående terapihundkursen igen då, för den som är nyfiken.

I onsdags var det dags igen. Det känns verkligen hur kort tid det är med tre timmar, och när folk kommer in på sidospår och frågor som kanske inte har med det exakta momentet att göra så rinner dyrbar tid iväg. Jag har inte haft så många frågor ännu faktiskt, utan försöker höra vad Sara säger och tänker att vissa saker kommer klarna med tiden. Många vill såklart veta exakt vad en terapihund kan göra, men det är ju just det som är grejen. Dom kan jobba med i princip vad som helst. Bara man har en plan bakom det hela, tänker iallafall jag själv.

Lite tråkigt för mig med är ju att jag inte har någonstans att göra av Zoria under tiden, så jag måste ta med henne för att ens kunna gå kursen. Trist främst för att det är ett till snöre att hålla ordning på, även om hon faktiskt sköter sig otroligt bra och mest bara ligger och tittar. Men jag hatar att vara i vägen eller känna som att jag gör något dumt, och det är liksom trångt så det räcker i lilla lokalen. Så jag ber om ursäkt till övriga kursare att jag har valpis med mig. Dom är hos dagmatte i Skogås om dagarna just nu, och jag hinner inte ut dit och hämta dom, sedan hem, och sedan ut dit igen. Så just nu får hon hänga med tyvärr. Jag hoppas på att komma på någon braig lösning fram över.

Leka och springa är ett måste, speciellt för affar, och en bra paus från träning. Snälla Cerberus lekte idag med 5 afghanvalpar och 2 salukivalpar. Valpar är skojiga just för att dom alltid vill leka. (Foto: Khaos)

Hur som helst sÃ¥ började vi lite smÃ¥tt pÃ¥ apportering. Ojojoj vad jag kommer fÃ¥ färga hÃ¥ret den här vÃ¥ren. Jag lär bli grÃ¥hÃ¥rig av just apporteringen. Afghaner är kanske inte direkt kända för att hämta saker direkt, inte ens när man kastar en pinne Ã¥t dom om man nu fÃ¥r för sig att göra det. Däremot är det, hos Cerberus, en favoritlek att ha en leksak/pinne/vad som helst som han ska stjäla och sedan bli jagad. Sedan ”tappar” han saken som en annan hund ska försöka ta ifrÃ¥n honom, sÃ¥ han mÃ¥ste tokskynda sig och sedan ruuuusar iväg igen i en väldig fart. Men ja, det är snudd pÃ¥ enda gÃ¥ngen som han tar saker i munnen.

Klicker är för övrigt världens bästa grej. BÃ¥da afghanerna fattade grejen pÃ¥ en gÃ¥ng, och grunden till ”haka” tränade vi in pÃ¥ tre smÃ¥ korta klicktillfällen. Nu gäller det bara att fÃ¥ det att sitta i alla lägen. Här hemma är inte direkt nÃ¥got problem. Det är nÃ¥got jag fÃ¥tt inse ocksÃ¥. Att det är där afghanen i honom kommer in. Den där biten att ”ja, jag gör när jag vill”. Finns det nÃ¥t intressantare sÃ¥ passar det helt enkelt inte herrn, dÃ¥ tar han inte ens smarriga godisar utan lägger pÃ¥ ignoransen helt. Men träna träna träna.

Det är ju dessutom fÃ¥ saker som Cerberus inte rÃ¥kar ut för i vardagen, sÃ¥ jag tror jag har en ganska bra grund. Självklart är vi inte inne pÃ¥ vÃ¥rdavdelningar och dylikt, men varje dag Ã¥ker vi tunnelbana/pendeltÃ¥g/buss. Vi Ã¥ker hissar, bÃ¥de vanliga hemmahissar i huset och äckelhissar vid tunnelbanan. Sedan han var valp har vi Ã¥kt vanliga tÃ¥g och x2000 där folk kliver rakt över honom hela tiden. (eftersom hundavdelningen har den otroligt strategiska platsen i mitten av tÃ¥get, bredvid bistron. Heja.) Han trängs bland människoben i rusningstrafiken pÃ¥ pendeln, vi hänger pÃ¥ centralstationen och väntar pÃ¥ tÃ¥g, vi gÃ¥r pÃ¥ t-centralen eller pÃ¥ promenad inne vid ”plattan” där mängder av folk vill klappa, fota och prata.

Senast idag när vi satt och väntade pÃ¥ tunnelbanan i sällskap av Zorias kullsyster Diva sÃ¥ kom en typiskt ”skum man” med alla möjliga träningsattribut. Cerberus satt pÃ¥ sitt favoritsätt med rumpan upp bredvid mig pÃ¥ bänken, bakbenen dinglandes och framtassarna i golvet medan Zoria och Diva lÃ¥g bredvid. Mannen, som pratade nÃ¥gon sluddrig tyska, saknade tänder, luktade lite konstigt och hade en gigantisk ryggsäck pÃ¥ ryggen böjde sig rakt över Cerberus, klappade honom pÃ¥ huvudet och pratade en massa som jag trooor var att det var en fin hund. Han var iallafall glad, sÃ¥ mycket uppfattade vi. I gengäld fick han en nosdutt i ansiktet av Cerberus. I övrigt reagerade inte Cerberus alls, han satt lugnt kvar och lät mannen klappa. Han vandrade sedan vidare till Zoria och Diva som inte heller reagerade nämnvärt utan bara snurrade ett varv pÃ¥ svansen och lät honom hÃ¥llas. Självklart var jag beredd hela tiden IFALL nÃ¥gon av hundarna skulle signalera att det var otäckt, bÃ¥da mina backar dÃ¥, men jag sÃ¥g det som ett bra tillfälle att öva lite faktiskt.

Det där är dock nÃ¥got som Cerberus är van vid. Afghaner drar ju alltid ögonen till sig, och speciellt Cerberus vad det verkar. Eller sÃ¥ kanske det är för att matte ser sÃ¥ söt och snäll ut, vem vet. Oavsett vilket sÃ¥ har vi mött allt frÃ¥n vuxna som bara vill klappa och prata, till en hel klass av lÃ¥gstadiebarn, en grupp tonÃ¥rsgrabbar frÃ¥n gothiacup, ett gäng ”pundare” som dyker upp som gubben i lÃ¥dan och sÃ¥ mÃ¥nga ”alkisar” att vi tappat räkningen. För övrigt tycks det vara mÃ¥nga utsatta, alkohol- eller drogberoende, som haft afghan en gÃ¥ng pÃ¥ typ 60/70-talet. JättemÃ¥nga har blivit sÃ¥ glada att dom nästan fÃ¥tt tÃ¥rar i ögonen när dom berättar om sin gamla afghan som inte lydde för fem öre och som var mer vild än tam, samtidigt som dom klappar Cerberus som sÃ¥klart stÃ¥r snällt.

I övrigt tar vi varje tillfälle i akt att träna lite saker som redan sitter. Hittills har vi tränat på Södra station när vi  väntade på pendeltåget, på T-centralen och på centralstationen. Då kör vi vanliga sitt och ligg, och så kör vi snurra, buga, kram, high five och haka. Så småningom ska jag försöka göra lite på själva tunnelbanan med, men än så länge tror jag att det bara skulle misslyckas då han ofta är mer intresserad av att titta på människor och sånt där eftersom folk är stilla. Men det kommer det med.

Jag är iallafall stolt över mina fina hundar, och då speciellt över Cerberus som faktiskt är en klippa i de flesta lägena. Alla dom som sagt att afghanhundar är dumma ska få äta upp sina hattar, så det så! Dom är intelligenta både när det gäller att hitta på hyss och stjäla söndagsmiddagen på smidigast sätt, och när det gäller att lära in ett moment på kort tid. Det som brister är ju att få dom att lyda blint. Det går antagligen inte. Afghanen tycks ha en inbygd plus- och minuslista i huvudet där allt vägs för och emot. Så det gäller att be snällt och visa hur roligt det är att göra något.

Jag misstänker för övrigt att jag kommer få göra en skriftlig ansökan till Prins Cerberus för att få honom att apportera. Och att handläggningstiden kommer vara värre än hos alfakassan.

Så nu ska vi öva.

Hoppas det går bra för alla andra kursdeltagare och att ni tycker att det är lika roligt som jag!

Tänk att aldrig ha fått höra att man är bra. Eller att man klarar något. Tänk att aldrig vara trodd på, eller betrodd. Tänk att aldrig ha haft någon bakom sig, som stöttar och finns kvar vad som än händer.

Det är verklighet för så fruktansvärt många. Fler än man tror.

Jag har funderat mycket på det där med en andra chans. Vem förtjänar en sådan? Finns det ens någon som inte förtjänar en? Och i sådana fall,vem har rätt att avgöra vem som gör det och vem som inte gör det? Vart går gränsen?

I min värld förtjänar alla en andra chans. Och nu menar jag givetvis inte att du ska ge någon som gjort dig illa en till chans. Att du ska bli tillsammans med det där elaka exet igen. Eller att personen som slog dig ska få träffa dig igen. Nu pratar jag om chanser till livet. Jag kan helt ärligt säga att jag anser att alla förtjänar en andra chans till livet. Jag anser att vi måste förstå vilka förutsättningar människor lever under, och tro på deras kraft och möjlighet till förändring. Med rätt redskap, förstås. Förutsättningarna måste förändras.

Hur gör man då?

Det finns självklart en massa olika vägar att gÃ¥. Och jag tror pÃ¥ alla. Vissa behöver djupgÃ¥ende psykoterapi, eller kognitiv beteendeterapi för att lära om till nya beteenden. Vissa behöver en mentor som varit i samma situation. Vissa behöver stöd frÃ¥n andra som fortfarande är i samma situation medan Ã¥ter andra bara behöver känna nÃ¥gon form av samhörighet. Eller vara betrodd. Litad pÃ¥. Eller att nÃ¥gon tror att dom faktiskt klarar nÃ¥got. Att nÃ¥gon finns där, och stÃ¥r kvar. NÃ¥gon som skiljer pÃ¥ person och handling. NÃ¥gon som vÃ¥gar vara rak och ärlig. ”Ja, jag tycker faktiskt att du var helt jävla dum i huvudet som gjorde det där nu och jag är djupt besviken. Men jag vet att du kan och jag tycker om dig ändÃ¥.”

”Jag stÃ¥r kvar.”

Jag tror att man kan förändra sÃ¥ mycket genom gemenskap. Samhörighet. Delaktighet. Saker där alla behövs och alla är lika värda. Alla metoder fungerar inte pÃ¥ alla. Men ibland mÃ¥ste man vÃ¥ga prova nÃ¥got nytt. Som Lugna Gatan. det är nästan skrattretande hur ”rädda” vissa tycks vara för det projektet. ”Oj hjälp, dom som arbetar med vÃ¥ra barn har varit kriminella.” Ja men vilka tror ni blir mest hörda? Tror ni att kidsen i förorten ska acceptera nÃ¥gon moderat med lejonman som kommer och predikar för dom att brottslighet kostar pengar? Kanske inte va? Däremot nÃ¥gon som varit där själva, nÃ¥gon som kan berätta vilket helvete det är och tala till dom som om dom är pÃ¥ samma nivÃ¥. Det hjälper. SÃ¥ vad är ni rädda för?

I ett rum på Fryshusets 8e våning sitter det ett brev från Polisen till just Lugna Gatan. Ett brev där dom tackar för Lugna Gatans insats vid en stor street-fest, och där dom ger Lugna Gatan stor cred för att deras närvaro höll så många lugna.

SÃ¥ ser verkligheten ut.

Jag undrar hur många kritiker som varit där. Hur många som ens brytt sig om att fråga.

Hur som helst. Jag snubblade över ett annat projekt som jag imponeras över. Ett projekt från Filippinerna där man vid Michael Jacksons död gjorde en danstribute med 1500 intagna vid en fängelseanstalt. Och sedan har dom fortsatt.

Och jag tycket det är så underbart! Förstå vilken gemenskap det blivit. Någon har börjat tro på dom. Och varje enskild individ är med i ett jätteprojekt. Visst kan man diskutera baksidor med. Är det okej att det kommer kändisar dit för att dansa med dom? Vad är det för straff? Osv.

Men vart leder egentligen straff i den gamla hederliga, våldsamma bemärkelsen? Föder inte det bara mer ilska och bitterhet? Är det verkligen det som det behövs mer av i kriminella människor?

Och nej, jag tror inte alla kan räddas av att börja dansa. Men jag tror att var sak har sin plats och jag tror att man ska öppna upp gamla traditionella områden för mer nyskapande projekt. Det är så jäkla coolt helt enkelt, och jag tackar verkligen den mannen som startade det för att han vågade.

Jag och Cerberus har börjat på en terapihundkurs via Hundsteg nu och jag tänkte försöka blogga lite om det för den som är intresserad. Just nu har jag alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid, så jag vet inte i vilken mån jag kommer orka uppdatera. Men säkert lite då och då.

Eftersom jag tänkt arbeta med hund som redskap när jag är färdig socionom så valde jag att gå den här kursen. På så sätt får jag ett bevis för att min hund, och jag, är kunnig på området. Min socionomutbildning räcker ju såklart gott för min del, men det är ändå skönt att ha ett bevis på att min hund också har utbildning. Att han är rakt igenom genomsnäll vet ju redan jag, men inte andra.

Som terapihund är hunden en civil tjänstehund, och kan arbeta med alla möjliga saker. Det är nog i stort sett bara fantasin som sätter gränserna. T.ex. kan hunden jobba med barn för att lära ut matematik, läsning osv genom att barnen får mäta hunden och ha högläsning för hunden. Hunden kan hjälpa handikappade som behöver fysisk träning. Eller äldre som får en vän, och kanske lite hjälp att hämta tofflorna. Hur som helst så finns det massor man kan göra och jag har tänkt att arbeta främst med barn och ungdomar.

För att få arbeta med barn kommer hunden antagligen behöva göra ett extra test först, och sedan gå en extra utbildning för att sedan få tillstånd att arbeta med just barn. Detta eftersom det är lite speciellt att arbeta med just barn, som ju är mer förutsägbara och mer svårlästa för hunden. Dessutom vill man givetvis absolut inte att något skall hända ett barn. Och även om alla våra hundar är snälla så är dom ändå djur.

Hur som helst. Igår var första lektionen. Jag hade slutat extra tidigt för att hinna hem och lämna Cerberus och Zoria efter att dom var hos deras dagmatte, men pga snöstormen fick jag ge upp den tanken. Istället hade jag en gnisslande missnöjd Cerberus bredvid mig. Jag såg att det var djävulskap på gång, för han låg hela tiden och blängde på mig när han gnisslade. Det betyder oftast att om jag ens tittar på honom så kommer han låta högra. Om jag, ännu värre, säger åt honom att vara tyst så brukar han höja rösten rejält och gnälla, voffa osv på sedvanligt söka-uppmärksamhet-sätt. Zoria däremot sov, men så var hon ju också lite hängig av sin urinvägsinfektionvariant.

Vi gick igenom vad som komma skall, vad som krävs av hund och av oss, och sedan lite snabbt hur man börjar använda klicker. Jag har ju tyvärr min dumma koncentrationssvÃ¥righet om saker gÃ¥r för ”lÃ¥ngsamt” fram, men det gick ganska bra. När det flöt iväg lite var det mest om sÃ¥dant som stod i vÃ¥rt häfte och som jag redan förstÃ¥tt sÃ¥ du kunde jag pausa huvudet lite istället.

Såå. Vad ska hända fram över då? Jo, vi ska läsa 9-10 böcker (minns inte exakt) som ska recenseras. Sedan ska vi göra arbeten kring lite olika sjukdomar som demens och autism och depression. Depression har ju jag själv haft, och resten har jag redan läst massor om, särskilt när jag läste till undersköterska. Nåväl. Vidare ska vi ha 5 timmar miljöträning på offentliga platser, 8 timmar praktik på vårdinstans med äldre och 6 timmar praktik med ungdomar, plus en specialpraktik där man väljer ett helt eget område, lägger upp en plan och sedan arbetar med den personen i minst 20 timmar på minst tio tillfällen. Utöver detta ska vi även göra ett fördjupningsarbete i valfritt ämne kring just terapihundar.

Och hunden dÃ¥? Jo, hÃ¥ll i hatten sÃ¥ ska ni fÃ¥ se vad det alltsÃ¥ är tänkt att jag ska lära mister Cerberus de närmsta mÃ¥naderna. Till att börja med skall jag dock nämna att Cerberus faktiskt kan en del trick, sÃ¥ helt olärd är han inte. Utöver vanliga saker som ”här” (gÃ¥ pÃ¥ sidan av matte) och ”hit” (vilket ju oftast ignoreras om han är lös) sÃ¥ kan han sitt, ligg, high five, kram, buga, snurra, och ”upp” vilket betyder att han ska gÃ¥ upp pÃ¥ det man pekar pÃ¥.

Och det här är alltså vad han skall kunna:

• GÃ¥ bakom
• Provoceras med mat
• Backa
• Krypa
• Huvud i knä
• Haka i handen
• Nos pÃ¥ armen
• Fingrar i munnen (alltsÃ¥ fÃ¥ fingrar i munnen utan att göra mer än försöka spotta ut dom)
• Hälsa fint
• Hälsa handen (gÃ¥ frÃ¥n och dutta pÃ¥ handen pÃ¥ den man hälsar pÃ¥)
• Inkallning (*host*)
• Sända (sända iväg och kallas tillbaka)
• Ligga under stol
• Ligga vid sidan av stol
• Koppelträning med mottagare (nÃ¥gon annan skall kunna gÃ¥ med hunden)
• Apportering av 5 olika material (*dubbelhost*
• In (gÃ¥ in i rummet, buren, bilen osv)
• Hopp
• Under
• Ligga pÃ¥ sidan
• PÃ¥ och över (alltsÃ¥ gÃ¥ upp pÃ¥, gÃ¥ över nÃ¥got osv)
• Kroppskontroll (inte hoppa upp i knät pÃ¥ nÃ¥gon med ett brak osv)
• Hantering
• Vardagslydnad

Som synes sÃ¥ kan ju Cerberus redan en del, medan vissa saker kommer bli galna utmaningar. Typ inkallning, apportering m.m. Hantering, vardagslydnad, fÃ¥ fingrar i munnen, gÃ¥ i koppel med nÃ¥n annan och sÃ¥dana saker han alltid fÃ¥tt göra. Som afghan är han ju rätt van vid att bli lyft, badad, borstad, dragen i pälsen, klämd och känd av domare, och som stadshund har han blivit ”pÃ¥hoppad” av bÃ¥da skolklasser och pensionärer.

Men ja, nu vet ni vad vi kommer ha att roa oss med nu i några månader. Ibland undrar jag varför jag inte bara kan ta det lugnt. Haha! Men skam den som ger sig. Vill man så kan man, eller hur? Nu gäller det bara att få Cerberus att vilja också.

Jag undviker ofta att diskutera politik i bemärkelsen rött mot blått, sossar mot moderater osv, eftersom jag dels inte riktigt känner att något av partierna passar mig fullt ut, dels alltid har svårt att generalisera och dels blir snudd på förbannad när någon anser något helt galet.

Hur som helst så märker man verkligen redan nu att det vankas val. Och jag avskyr det. Förljugna fetknoppar som sitter och sover när dom ska rösta. Många är antagligen vettiga personer, lite mer som vem som helst om man skulle komma nära och föra en normal, vettig diskussion utan syfte att få hundratusentals att rösta på just det partiet.

Det riktigt skrämmande – och lika mycket irriterande – är att media är sÃ¥ sjukt ”korrupta” och snedvridna. En ledare här en artikel där. Med en lätt vinkling eller varför inte rent förtal, ibland. Jag har blivit sämre och sämre pÃ¥ att ens orka läsa Metro, för jag litar inte pÃ¥ informationen jag fÃ¥r. Kvällstidningar har ju lika mycket sanningsfaktor som en skönlitterär roman sÃ¥ det är ju inte ens att tänka pÃ¥, men även morgontidningarna som ändÃ¥ känns mer seriösa genomsyrar politiska Ã¥sikter och annat. ISCH säger jag. Jag vill gärna läsa utan att bli pÃ¥packad Ã¥sikter, känslostämningar och diverse superlativ. Jag har inget emot diskussioner kring olika Ã¥sikter. Det är det där svart och vitt-tänket jag inte tÃ¥l. Det är lika irriterande som att folk i förväg bestämmer sig att en film är dÃ¥lig för att den blivit populär bland andra, eller att ett band blivit dÃ¥ligt för att det plötsligt börjar nÃ¥ ut till en större massa än pÃ¥ scenen pÃ¥ klubb Undermarken i Äldsta Stan. Fast det blir ju liksom ännu värre när det är politiska partier, eller talesmän där för, som tycks ha en Ã¥sikt enbart pga att dess motstÃ¥ndare har en annan.

Sandlådenivå någon?

Inför förra valet försökte jag titta lite på Debatt när partiledarna var där och fick diskutera. Jag blev så stressad och irriterad att jag fick stänga av.

Hur bra är det egentligen? Borde man inte vilja nå ut till oss här ute? Vi vanliga dödliga som inte är politiskt aktiva i bemärkelsen att vi jobbar i ett parti? Borde man inte vilja att vi väljare orkar se vad dom har att säga utan att få hjärtstillestånd av idiotsakerna som sägs. Personangreppen gör mig vansinnig. Vem som än uttalar dom.

Usch.

Nu ska jag gå på första passet MMA. Och undvika att läsa tidningen.

Det är intressant det där, hur livet går i olika faser. Hur vi utvecklas och tar oss framåt. Sakta. Två steg fram, ett steg bak. Ibland märks det inte ens, men så vips har vi ytterligare ett svar eller en nyckel eller en pusselbit.

Jag har alltid känt det som att mina pusselbitar inte riktigt går ihop. Som att jag sitter och lägger ett stort pussel på flera tusen bitar men utan att veta vad den färdiga bilden ska vara. Och utan att bitarna egentligen passar. Det går med lite våld, men det är egentligen inte den rätta platsen för just den biten. Jag har liksom tvingat mig själv framåt trots mörkret jag tampas med. Jag har vägrat acceptera att jag är en viss sak. Ingen annan än jag får stämpla mig själv. Och ingen skall säga att jag inte klarar något. Jag har tvingat mig att gå utanför dörren trots att hela kroppen skakat och illamåendet stått mig upp i halsen. Jag har tvingat mig att åka buss trots att dödens ängel suttit på min axel och viskat faror i örat på mig.  Jag har tvingat mig att gå upp på morgonen och sköta mina jobb trots att livsdimman legat så tät att jag inte sett en meter. Trots att kroppen varit svag och sargad. Trots att ryggkotorna ligger så tätt att det är inflammerat. Och trots att själen varit gammal och sjuk och jag bara har velat stanna kvar i sängen.

Jag tror att vi många gånger bygger våra egna begränsningar. Eller, jag vet att vi gör det. Jag är alltid min största fiende. Vilket egentligen är så himla onödigt. Man har så många andra hinder att ta sig över i livet, man behöver inte sig själv också. Jag har haft många, många problem under åren. Men jag har alltid vägrat låta det hindra mig. Ibland har det gjort det ändå. Ibland får jag acceptera mina rädslor eller mina gränser, låta mig själv vila lite eller iallafall stanna upp ett slag. Men jag kan helt ärligt och med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit sjuk från ett jobb pga något av min mentala problematik. Jag har aldrig stannat hemma för att ryggen sätter käppar i hjulen. Jag är oerhört envis och har en stor pliktkänsla. Plus att jag vill. Ibland kan man ifrågasätta även det. Jag får snudd på ångest av att behöva sjukskriva mig. Antagligen är väl även det ett slags hinder. Något att lära sig komma ifrån.

Men jag kan iallafall vara säker på att inte stagnera. Jag är säker på att jag gör mitt yttersta och många gånger lite till. Och jag är på väg mot mina mål. Trots att jag egentligen inte har några helt klara, utstakade mål så kan jag vila på tryggheten i att jag är på god väg.

Jag tror att folk många gånger hänger upp sig på framtiden istället för att leva här och nu. Givetvis skall man ha konsekvenser i åtanke. Men jag tror att man ska ta saker som dom kommer och göra vad man känner för här och nu. Det betyder inte att man ska supa upp hela lönen för att man kände för att festa i helgen. Jag menar snarare att har du alltid drömt om att bli en viss sak, se då till att börja utbilda dig till det, eller vad som nu krävs. Har du alltid drömt om att ha en häst, börja spara och omprioritera i ditt liv så ser du att det går. Vill du designa kläder, så gör det! Make it work! som Tim Gunn alltid säger i Project Runway. Och fungerar, det gör det faktiskt. Vill man tillräckligt mycket och arbetar man konsekvent åt ett hål så går det. Det är inte säkert att du fortsätter ha samma vilja om tio eller tjugo eller trettio år. Men då kan du iallafall se tillbaka på åren då du gjorde något du faktiskt ville, och du kan känna att du gjort vad du kunnat.

För jag tror att det är sÃ¥. Jag tror att om man slutar tänka pÃ¥ vad man ”borde” göra vid en viss Ã¥lder, vad man ”borde” tjäna, hur man ”borde” klä sig, tala, tänka, what ever. Om man bara slutar göra det och istället jobbar mot det mÃ¥l man för tillfället har sÃ¥ kommer andra saker i livet kännas oerhört mycket lättare. Det där tunga i vardagen kommer bli mer lätthanterligt. Och livet fÃ¥r en mening. Som det där ordsprÃ¥ket; Nyckeln är att göra det man verkligen brinner för och att sedan fÃ¥ nÃ¥gon att betala för det. För visst är det sÃ¥. Det är först dÃ¥ vi känner att vi är pÃ¥ rätt väg.

Jag är övertygad om att om jag inte levt så. Om jag inte gjort vad jag känt i hjärtat är rätt. Om jag inte gått min egen väg. Då hade jag inte överlevt. Då hade jag varit fast i mörkret för evigt. Nu får jag bara återfall ibland. Eller håller hand med mörkret då det är en trygghet. Något jag känner igen. Något som jag vet hur man hanterar och hur det fungerar. Det stora nya är alltid lite läskigt. Man vet aldrig vart vägen kränger här näst för man har aldrig åkt på den förut. Och det är påfrestande och energikrävande och utmattande. Samtidigt så är det energigivande och stimulerande och värdefullt. Och framför allt har vi alla en sådan väg att bege oss in på. Det är aldrig för sent.

Och appropå att utvecklas så har mina mardrömmar tagit en sväng dom med. Jag har ju genom hela mitt liv haft återkommande mardrömmar. Som i perioder av mitt liv varit mina fiender. Lite beroende på vart jag varit just då. Det har rört sig om allt från att tappa tänder som hänger i senor från munnen till hur en drake flygit utanför mitt barndomshem och blod runnit uppåt och färgat himlen röd. Det är givetvis mer levande drömmar än så där, och jag tycks alltid drömma väldigt intensiva drömmar som kvarlämnar både smaker, dofter och fysiska känslor av t.ex. varmt och kallt.

Under många år drömde jag alltid att jag var i ett rum med människor, men så fort jag försökte öppna ögonen så bländades jag av ett starkt, vitt sken. Som att titta in i solen eller lampan, så där så det gör ont i ögonen. Och vart jag än vände blicken så såg jag bara det där vita. Samtidigt hörde jag att folk fanns där, men kunde inte urskilja orden som sades. Jag visste att jag borde veta, men jag förstod inte. Och när jag pratade eller grät och förtvivlat sökte kontakt så var det ingen som hörde. Aldrig. Jag kunde inte förmedla mig med omvärlden och alla ignorerade mig. Det var skrämmande och frustrerande, och jag vaknade alltid med en stressad känsla.

För kanske två år sedan bytte drömmen skepnad. Nu blev det så att jag förtvivlat försökte förklara en smärtsam känsla för någon. T.ex. om mina hundar blivit skadade, eller om någon sårat mig. Men känslan var alltid så överväldigande och stark att inga ord fanns. Och de ord jag provade förstod inte den som lyssnade. Det slutade alltid att jag grät och tjöt och hade panik, för det gjorde så ont att det kändes som att mitt hjärta eller hela mitt inre skulle brista. Ibland var jag bara ledsen, ibland frustrerad och upprörd och snudd på arg. Och ingen förstod. Verkligen ingen. Speciellt inte de människor som betydde mest för mig. Och här vaknade jag ofta av att jag grät eller skrek högt.

Nu för bara någon vecka sedan eller så så bytte den skepnad igen. Och plötsligt är jag arg. Jag har aldrig varit arg i drömmar förut. Men nu har jag varit så arg över att ingen förstått att jag tagit stryptag. Jag har känt den mjuka, bräckliga halsen under mina händer och jag har bara borrat mina fingrar djupare in i huden och hållit ett allt hårdare grepp. Jag har vetat vad som var på väg att hända men jag har varit så arg att jag inte kunnat släppa. Och så har jag vaknat. Panikslagen och utmattad och gråtandes. Det är bara mardrömmar men det är så oerhört otäckt att drömma så. Samtidigt, med min bakgrund, tror jag att det är sunda drömmar. Det återspeglar hur jag känt och nu har jag äntligen börjat våga vara arg. Min psykolog har alltid efterfrågat min ilska. Varför jag är så rädd för att vara arg. Varför jag alltid vänder mig inåt då istället. Med känslor som ilska och besvikelse och sorg och rädsla. Det leder det till en form av självdestruktivitet för mig. Men varför? Och kanske är det dags för ändring nu.

Jag kan bara hoppas.

Två steg framåt, ett bakåt. Jag drömmer fortfarande smärtsamma mardrömmar men jag har mer ro nu än tidigare. Kanske för att jag funnit mig i att jag aldrig kommer vara en sådan som finner sig i att vara stilla. Att jag är en sådan som måste framåt inför mig själv. Som måste kunna uppvisa resultat att jag är på rätt väg. Och som alltid måste göra mitt bästa.

Sådan är jag.

Hur är du?

Lila söta tiken Emily är försvunnen. Hon är bara 7,5 månad gammal, guldfärgad med svart mask. Hon försvann från sitt hem i Hyllinge i Skåne den 13:e januari klockan 14:00.

Har du sett henne eller tror du vet var hon finns, snälla ring!
Matte Liza 070 682 55 53 eller 042-22 55 53 eller Polisen 114 14

Hittelön!

Jag vet att det är mÃ¥nga som läser här som inte har med afghaner eller ens hundar att göra. Men genom att sprida det till alla där ute sÃ¥ kanske nÃ¥gon reagerar när grannen skaffat en ny ”konstig hund”. Hon är sÃ¥ ung att hon bara är ett fluff, och ser mer ut som en blandras än en afghan. Är hon dessutom sÃ¥ är nog risken överhängande att hon säljs vidare, kanske till och med utomlands. Därför vädjar matten och alla vi andra att sprida det här vidare. Bor man i SkÃ¥ne och vill hjälpa till att leta är det bara att ringa matte Liza. Annars fÃ¥r ni jättegärna bara sprida ordet vidare. Och hÃ¥lla alla tummar ni hittar att hon kommer hem.

Just nu vet jag att dom följer tips dom fått av medium, eftersom inga andra spår finns.

Det finns en facebookgrupp också, i ett försök att sprida ut det till alla. Speciellt hundmänniskor.

http://www.facebook.com/home.php#/group.php?gid=285348591078&ref=ts

Usch. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker tanken på att någon av mina skulle försvinna. Att inte veta vart hunden är. Vad som hänt. Om hon är stulen eller bara på rymmen. Om hon lever eller är död. Om hon är rädd och kall och inte hittar hem till sina syskon. Det gör ont i mitt hjärta när hundar försvinner så där, och jag kan bara hoppas att det aldrig, aldrig händer mig.

Mina tankar går till Emilys familj. Jag hoppas så att dom hittar henne.

Vi är alla del av något större. Det är min tro. Om vi bara tog oss tid skulle vi tydligare märka vår samhörighet med naturen. Jorden. Vår planet. Andra varelser. Andra människor. Allt. Det är jag övertygad om.

Idag går allt bara snabbare och snabbare. Människor mår sämre och sämre. Vi hinner inte längre med. Många barn är överstimulerade och stressas runt mellan aktivitet och aktivitet istället för att sitta hemma och pyssla med föräldrarna. Många vuxna är stressad av alla miljoner måsten. Och många människor känner sig utanför. Ensamma. Som att ingen förstår.

Jag vet så många som känner så. Som att ingen förstår dom. Eller att ingen bryr sig. Eller att man är ensam, trots att man har mängder av vänner och bekanta. Jag själv, bland annat. Och visst är det lite tragiskt? Man tror sig veta så himla mycket istället för att faktiskt ta reda på det. Man tror att man är ensam om att känna en viss sak trots att det är många som känner samma sak. Ändå sitter man där. Ensam. Ledsen. Med en strävan efter något större och en längtan efter något mer.

Efter lugn.

Appropå att vara del av något stort så gör jag ju min praktik på United Sisters på Fryshuset. Sedan jag var där på studiebesök när jag var ideell ledare för en ungdomsklubb så har jag velat vara en del av allt det där. En del av allt det stora. Anders Carlberg är snudd på en idol för mig. Jag är på riktigt djupt imponerad över hur en enda människa kan ha startat något som blivit så himla stort. Givetvis hade han inte lyckats utan alla som har hjälpt honom. Allt från beslutsfattare till volontärer, anställda till ungdomar. Alla har såklart bidragit under årens lopp. Men när han startade det hela för 25 år sedan var det han som lade grunden. Imponerande, med tanke på vad det blivit.

Jag vet för övrigt inte ens om man kan förstÃ¥ hur stort det faktiskt är idag. Inte nog med att Fryshuset nu ligger i en 9 vÃ¥ningar hög, stor byggnad sÃ¥ engagerar det tusentals ungdomar och volontärer, utöver de ca 420 anställda som arbetar där. Det bestÃ¥r av en stor basketförening, en jättestor skateförening, drygt 30 replokaler, gym, café m.m. Sedan är det ett flertal sociala projekt som t.ex. United Sisters, Lugna Gatan, Exit, Ensamma mammor, Nätvandrarna osv. Nu för tiden finns även en gymnasieskola och en högstadieskola med ”passionerade intressen” som grund. Det är friskolor som arbetar efter problembaserat lärande och där man arbetar med sin passion, musik, basket skateboard, gamer m.m.

Dessutom finns Fryshuset nu mera i Göteborg och Malmö bland annat. Och mer ska det bli.

Jag tycker faktiskt att det är imponerande. Alla dessa människor som arbetar för att göra något bra. För att förändra. Komma någon vart. Alla dessa volontärer. Det finns något för alla verkligen. Hur grymt som helst. Jag trivs redan trots att jag bara varit där i tre dagar nu. Det märks att folk jobbar hårt där, men att alla brinner för det dom gör.

Och är det inte det man egentligen måste göra för att komma någon vart? Brinna, alltså. Hitta vad man verkligen vill och sedan bara göra. Sluta tänka så himla mycket. Sluta se hindrena. Bara göra.

Jag själv ska iallafall försöka.

Jag är så trött nu. Men det är faktiskt befogat. Igår somnade jag nog halv tio redan, utmattad av första dagen på praktiken och ovan att gå upp 6 på morgonen. Jag har hittat en tjej som hundarna får vara hos medan jag praktiserar. Det är jätteskönt även om jag hela tiden är orolig för att hundarna ska vara för jobbiga eller att hon ska säga att hon inte orkar. Men vi kör på så länge hon gör det. Hon är nyutexaminerad och jobbsökande veterinär så får hon ett jobb ska hon såklart prioritera det. Än så länge sitter jag och kuskar ut till Skogås två gånger per dag och vad som skulle ha tagit kanske 20 minuter tar nu närmre två timmar. Att ta mig till Fryshuset alltså. Men vad gör man inte.

Jag hade en hektisk tenta fram tills nyligen, sedan nÃ¥gra dagar med att försöka komma i ordning bland hopplocket av möbler i den här lägenheten. Jag är en sÃ¥dan som inte trivs när det är rörigt. Faktum är att jag blir snudd pÃ¥ olycklig, vilket oftast resulterar i att jag blir irriterad, trött, stressad och smÃ¥tt apatisk. Tyvärr krockar det lite med Emils ”vänder jag ryggen Ã¥t sÃ¥ finns det inte-attityd”. Han vill ju sÃ¥klart gärna ha städat han med, men han mÃ¥r inte dÃ¥ligt när det blir rörigt och (förlÃ¥t Emil) är ganska kass pÃ¥ att hÃ¥lla efter det där lilla successivt. Van som jag är vid pälsiga hundar sÃ¥ stör inte lite (eh, mycket) skit mig, det är rörigheten som tär. Förmodligen pÃ¥ grund av mitt konstanta inre kaos. Antagligen skulle vi behöva kompromissa bÃ¥da tvÃ¥. Han skulle behöva komma ihÃ¥g att ställa saker i ordning medan jag skulle behöva släppa pÃ¥ att allt inte alltid stÃ¥r som jag vill. Just nu för vi ett tyst ”krig” om hans jacka. Han envisas med att hänga upp den pÃ¥ dörrkarmen in i storarummet, medan jag envisas med att jackor hänger man i jackgarderoben precis innanför ytterdörren. Men tydligen är det för jobbigt att öppna en garderob, hänga jackan pÃ¥ en galge och stänga igen. (Och ja, jag anser att jag har rätt i den här frÃ¥gan. Det gör jag sÃ¥klart alltid, men ytterkläder hör faktiskt hemma bland ytterkläderna. Inte pÃ¥ en dörrkarm in till vardagsrummet. )

En annan sak som är pÃ¥frestande är att min kreativitet aldrig riktigt fÃ¥r utlopp. Jag är en sÃ¥n där som hindrar mig själv frÃ¥n att göra saker jag egentligen skulle föredra förns jag är klar med allt annat jag behöver göra. T.ex. fÃ¥r jag inte läsa böcker under terminerna, för vi har ju mängder av böcker till kurserna och när jag väl läser en ”vanlig” bok sÃ¥ gör jag det hela hela tiden. Jag sträckläser alltsÃ¥ böcker. (Bortsett frÃ¥n kurslitteratur. ) PÃ¥ samma sätt fÃ¥r jag inte sätta mig och mÃ¥la eller skriva eller sÃ¥ om jag har annat som mÃ¥ste göras. Dessutom har jag svÃ¥rt att göra det jag vill göra helhjärtat om jag vet att jag borde plugga/städa/ta ut hundarna. AlltsÃ¥ ser jag till att ha gjort allt sÃ¥dant innan. Jag börjar dock inse att det liksom aldrig tar slut. Det finns alltid nÃ¥got som mÃ¥ste göras. NÃ¥got som jag borde… Plugga, städa, svara pÃ¥ mail, betala en räkning, ta ut hundarna, diska, vika tvätt. AlltsÃ¥ ”fÃ¥r” jag inte slöläsa, mÃ¥la, skriva. Dum strategi, eller hur? Ã… andra sidan. Jag fÃ¥r ju aldrig ro. Jag blir stressad av oreda och mÃ¥sten. Och det är som att jag behöver det där gemensamma.

Jag växte upp med pyssel. Vi hade hemmasydda och ärvda kläder, men ändå hade vi alltid ett helt skåp fullt med papper och pennor och pandurofärger och flörtkulor och fjädrar och paljetter och glitter. Vi hade en egen bänk utmed en vägg i köket där vi fick sitta och pyssla så mycket vi bara kunde. Och det stod massvis med icakassar fyllda med teckningar och andra alster från mig och Micke. Än idag älskar jag att gå i hobbybutiker och i bokaffärer bland papper och pennor och klisterlappar. Men jag gör aldrig något längre. När jag delade lägenhet med Anders så pysslade vi iallafall någon enstaka gång. Målade lite, sydde lite, byggde hår. Vad som helst. Men det är som att jag behöver att den andra gör det också.

Fast så är jag med allt. Jag behöver dela. Så när Emil sitter och spelar så fort han är ledig så blir jag oftast sittandes här, runtklickandes lite förstrött på nätet eller slötittar på något skräp på tv. Och rastlösheten gror inuti mig. Jag  blir trött och gnällig och vill så mycket mer men får ingenting gjort. Eller åtminstone väldigt få saker.

Och tystnad är avstånd för mig. Avstånd och jag är inte kompisar. Oavsett avståndets karaktär.

Men nu är jag trött. Nu skulle jag inte klara av pricka ett papper med en pensel ens. Att gå upp 6 på morgonen gör det med mig. Men det blir nog bättre. När jag vant mig lite mer vid allt.

För just nu är jag verkligen halvdöd.

Sova tidigt ikväll igen kanske?

Det slog mig just att jag har varit ”ren” frÃ¥n mediciner i över ett Ã¥r nu. Jag gillade aldrig att äta SSRI och vad det nu var, och jag fick ju prova en rad olika saker som alla pÃ¥verkade mig mer eller mindre. Biverkningar suger, att alltid känna sig inlindad i bomull suger.

Droppen var när jag fick den sista medicinen och läkaren förvarnade mig. ”Du kan bli lite trött, sÃ¥ ta den klockan Ã¥tta pÃ¥ kvällen.” Okidoki sade jag och gick hem, köpte hem lite smarrigt godis och planerade att ha myskväll med Anders, TC och film. Strax efter Ã¥tta tog jag sÃ¥ tabletten. Och jösses vad den tog. Inte ens zopiklon som jag är ganska känslig mot tar sÃ¥ hÃ¥rt. Efter en kvart rumlade jag runt, svamlade nÃ¥t till Anders om att jag kände mig lite trött och han sade nÃ¥t om att jag kanske borde lägga mig ner. Och det gjorde jag. Pladask pÃ¥ sängen, med kläder och allt. Bland det värsta jag vet är att ligga med kläder pÃ¥ i sängen. Men jag var helt väck. Somnade pÃ¥ stört och vaknade 14 timmar senare. NÃ¥gon gÃ¥ng under natten vaknade jag till tillräckligt mycket för att ta mig ur de mesta av kläderna, men allt var som i en dimma. Sjukt obehagligt.

Läkaren hävdade att det kan vara så i början, och att man blir mer tålig när kroppen vant sig. Och visst, jag slutade somna på en kvart. Men somna gjorde jag, sov med lätthet 12 timmar helt avdäckad och gick sedan runt hela dagarna som i ett töcken. Jag orkade inte gör nåt med hundarna, kunde inte fokusera när jag pluggade, kunde hålla en tråd, orkade inte svara på sms. Allt blev bara konstigt. Så jag lade ner. Jag gjorde som man inte ska göra och trappade ner mig själv för att sedan inte gå till psykiatrikern mer. Jag ledsnade på att fylla i uppenbara lappar för att fastställa vilken form av personlighetsstörning jag kan lida av. Jag ledsnade på att höra läkaren upprepa mitt namn 20 gånger på 20 minuter. Och jag ledsnade på att inte passa in ens där. Mycket problematik, lite liknelse vid andra diagnoser.

Så. Ingen mer mirtazapin eller diklofenak eller zopiklon eller propavan. Inga mer sömnmediciner som bara gör att ångesten blir värre när man vaknar mitt i natten men kroppen sover. Inga mer antideppressiva mediciner som gör huvudet luddigt. Det enda jag har kvar är atarax, ångestdämpande, vid behov. Men eftersom jag inte gillar att bli påverkad av saker så är det inget jag tar särskilt ofta. Och eftersom jag inte tar den särskilt ofta reagerar min kropp fortfarande som om det vore första gången jag tar det. Dessutom tar jag det bara vid skyhög ångest, när det liksom är det eller att tömma mig själv på livet som är alternativen. Och då gör dom mest att jag tas ner på jorden igen. Dom tar udden av det värsta onda och jag kan hantera saker lite mer konstruktivt än att dränera mig själv på blod. Så det är min livlina. Ringa en vän har liksom aldrig fungerat för mig. Jag står ensam inför mig själv, och endast ensam, när det väl gäller.

Men en lugnare tillvaro med färre stressmoment utifrån hjälper mig mer än  mediciner. Jag behöver ingen diagnos att begränsa mig med. Jag är som jag är. Jag har mig själv att utgå ifrån, ingen annan. Jag har fortfarande perioder av sömnlöshet, jag har fortfarande panikångest i vissa situationer, jag har kraftig ångest emellanåt. Men jag går upp på morgonen och jag lägger mig på kvällen och jag har uträttat något varje dag. Jag grubblar och utvecklas och jag försöker allt mer att dela med mig av mina insikter istället för att alltid stå helt ensam.

Och jag strävar framåt. Utan mediciner för att hålla mig uppe. Jag går själv och jag står själv och jag finns.

Jag finns och jag är stark.

Ensam och med andra.

Jag har funderat på varför jag ogillar så mycket att skriva dåliga inlägg här. Tråkiga om vardagen och ingentinget. Att skriva är att skapa för mig. Jag har så många kreativa sidor som idag inte får något vidare utlopp, och skriva är det sista jag har kvar. Det jag gillar mest. Det ingen kan ta ifrån mig. Inga svåra minnen kan svärta ner det för jag har alltid skrivit. Om jag inte skriver på ett tag så fullkomligt spottar min hjärna ur sig tankar i textformat, och om jag inte skriver ned det så får jag ingen ro. Jag måste skriva helt enkelt. Och dåligt skriva vardagstexter ger mig ingenting. Det ger inte utlopp för min kreativitet. Det ventilerar inte mina känslor. Det bara är. Tråkigt.

Men jag skall fortsätta försöka skriva sådant ibland ändå. För jag vet att jag har vänner och bekanta som läser det och som får sig en liten uppdatering. Och jag vet att jag är dålig på att ge det annars, speciellt som jag inte har så mycket ork och tid att träffa mina vänner i den utsträckning jag hade velat.

Idag dansar många tankar i mitt huvud. Men inte på mitt vanliga, självdestruktiva sätt. Det är mer accepterande tankar. Jag har pratat en del med en vän om hur det är att leva med känslan av att behöva ändra sig. Att inte duga. Att ha svårigheter och att alltid få höra att man ska släppa det eller tänka si eller så eller sö. Att man inte alls behöver ändra sig. Om jag nu har en svårighet med något som jag inte kommer vidare ur, då kanske det är bättre att acceptera att sådan är jag och det är vad jag har att jobba utifrån. Självklart ska man fortsätta sträva framåt, både i livet och sin egen utveckling. Men ibland behöver man känna att det är okej att vara som man är.

Jag är både kantstött, sprucken, hopknycklad och utknycklad igen. Ibland känner jag mig som en karaktär i en bok eller i en film, en sådan som levt i flera hundra år och som åldras mycket långsammare fysiskt men ändå har ålderns erfarenheter och tankar. Jag känner mig gammal helt enkelt, men ändå så väldigt ung. Jag vet om att jag erfarit mer än vad dom flesta behöver uppleva under hela livet. Kanske är det det som gör sitt. Samtidigt är jag inte redo att vara vuxen på det vis som så många andra redan är i min ålder, med barn och hus och vanligt svenssonliv. Jag vill framåt. Jag vill göra något av mina erfarenheter. Jag vill uträtta något. Jag vill åstadkomma något gott.

Därför roas jag inte heller alltid av saker som andra ser som självklara. Jag ser ingen poäng att ”festa”. Däremot har jag gärna roligt med folk. Jag ser ingen poäng i att hÃ¥lla en välpolerad yta. Däremot känner jag mig gärna fin och har fina kläder, det är bara inte det som värderas högst hos mig. Och sÃ¥ där hÃ¥ller det pÃ¥. Jag känner mig alienerad i förhÃ¥llande till i princip alla andra trots att jag vet att jag har sÃ¥ mÃ¥nga likheter med andra ocksÃ¥. Men jag passar liksom inte in. Och jag förstÃ¥r inte varför jag skall behöva kämpa för att göra det. Jag accepterar andra som dom är. I galenskap och förtvivlan och förvirring. Det finns alltid nÃ¥gon fint hos människor, vare sig det är en alkis vid hagabion, en kurskamrat i skolan eller min far som förstört dom som betyder mest för mig.

Kanske är jag för svår för er? Kanske är min själ alldeles för gammal för er? Kanske är jag för simpel? Inte tillräckligt spännande? Inte tillräckligt tuff? Inne? Rätt?

Ändå är det jag som läser er som öppna böcker. Ändå är det jag som ser vart ni är på väg innan ni ser det själva. Jag ser era motiv. Era tankar. Era handlingar. Små, små hintar. En blick. En hållning. Ett leende. En skugga i era ansikten. Jag uppfattar allt och jag minns det för lång framtid. Ni är så enkla att förstå.

Så oerhört enkla.